25 oktober 2009

"Gammvägen"

Gammvägen sôm ve säg, eller Kustlandsvägen, är en grusväg som går precis förbi mitt hus. Där har den gått sen 1600-talet, långt innan morfar timrade huset.


Gammvägen från övervåningen i mitt hus en oktobermorgon med blek sol.

Under drottning Kristinas tid beslöts att postväsendet skulle byggas ut ända upp i norra Swerige. För att ridande kurirer skulle ta sig fram med lätthet behövdes en väg hela sträckan. Längs vägen skulle det finnas gästgivargårdar på lagom avstånd, ett skjutshåll. Där skulle postkuriren kunna byta häst till en utvilad och kanske övernatta själv. I grannbyn fanns ett gästgiveri som efter att gästgiveritiden upphört, var STF:s vandrarhem ända till 1980-talet. Statens krav på att gästgiverier alternativt skjutsstationer skulle finnas, upphörde först så sent som 1933. Läs mer här och här.

Mannen på bilden är geschevvar P A Bäcklund. Han var gästgivare 1850-1893 och hans son tog över efter honom. Fotot är hämtat ur hembygdsboken. Nära kyrkvallen finns ett hotell med samma gamla anor. I den byn föddes min mormor år 1890.

Plogbacken finns fortfarande kvar som namn söderut i byn - där övergick den ena byns ploglikt på den andras och där förvarades snöplogen. Idag syns Plogbacken knappt, bortsprängd som den är då Riks13 drogs just där i Kustlandsvägens gamla sträckning.

Den gamla kustlandsvägen slingrar sig, följer landskapet, går längs åkerkanter, ja drogs i största möjlighet utanför bästa jordbruksmark.

Den går inte rakt som vägarna byggdes under depressionen på 1930-talet, så kallade AK-vägar (utförda av Arbetslöshetskomissionen). Och inte byggdes den gamla vägen som människan med sina maskiner kan bygga idag: total omstuvning av sin omgivning till oigenkännelighet, "landscaping", där berg och dalar jämnas ut till platt väg.

Kustlandsvägen var den viktigaste kommunikationen genom byn i 300 år. De berättelser jag hört från 1900-talet första hälft då bilismen inte var lika utbredd, visar på ett folkliv rikt på kontakter. Med lätthet stannade man och pratade med varandra om man råkades som fotgängare eller på cykel. Och man slängde några ord då man möttes på cykel eftersom hastigheten var låg och inget plåthölje omgav trafikanterna. Och cyklade gjorde man - långväga! På fotot från 40-talet står de två som kom att bli mina föräldrar, framför morfars hus, beredda att cykla iväg. Och på samma väg hoppade vi hage, spelade kula på våren och lekte "jag begär krig".

Jag skulle önska att byn vore så vacker, fri från sly och med välbevarade kulturhistoriska hus, att vägen kunde markeras med en skylt med brun blomma, vilken markerar vacker vägsträcka. Så tilldragande att resande valde att lägga några extra minuter på att köra genom de gamla byarna längs vägen som går parallellt med E4 nå´n mil.

I ett dataprogram jag tidigare använde för att planera resor kunde man välja tre olika sätt att åka med bil: det snabbaste, det billigaste eller det vackraste. Ute i Europa är det vanligt att det på kartor är markerat natursköna vägsträckningar. Här i landet är det inte så vanligt än, vad jag sett.

Sveriges vackraste landsväg brukade pappa kalla gammvägen på 60-talet. Det kunde äga sin riktighet då...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Tyck till om du vill...