En blek januarisol gör sig gällande denna vackra lördag med nyfallen snö som pudrat den tidigare. Vid lagårdsgaveln har som alltid vindvirvlarna gjort att snön håller sig undan från väggen. I skogsbrynet syns den grå glestimrade höladan - mellanskottsladan - som står där sommarladugårdens förut fanns. I förgrunden spretar några grenar från eken som planterades av den förra generationen som ville veta om ekar verkligen trivdes så här långt norrut.
Idag, den 11 maj, kom de...
”Vi har några kor, de står i båsen i ladugården, de vänder sig mot en när man kommer in och betraktar milt, de tuggar. Lukten i ladugården är stark, vi barn rynkar på näsan och vill inte gå in. Mamma och pappa byter kläder innan de går till morgonmjölkning och kvällsmjölkning, mamma knyter en duk om håret. Att lukta fähus är en klassmarkör. ”Hänger trådan å låfftar åv föjse”, heter det om de slarviga, de oordentliga, de fattiga. Deras kläder är alltså så dåligt sydda att det dinglar trådar från sömmarna, och så luktar det ladugård om dem. Sådan vill man ju inte vara. Man undviker ladugården, trots kornas underbara blickar. Fast när det kommer en kalv är det svårt att hålla sig därifrån. Jag traskar med pappa och Hjärton till Malax för att låta henne betäckas. Vi går längs vägen, pappa först med Hjärton i rep, jag bakom kon för säkerhets skull. Det är minst 10 kilometer till Malax, bilarna passerar snabbt på raksträckan. Hjärton är alldeles brun. Hon ser liten ut under den stora tjuren. Man släpper alltså in en ko till en tjur, strax klättrar han upp på henne och sätter igång med det som var tänkt att han skulle sätta igång med. Jag rynkar på näsan igen. Sen går vi hem samma väg. När kalven föds hjälper pappa den att komma ut. Hjärton kröker rygg och brölar, kalven skjutsas ut i en pöl av hinnor. Den har trubbig mule och vill suga på våra fingrar med sin sträva lilla mun. Mamma lagar kalvdans på råmjölken, det är det godaste som finns. Kalvarna kallas sippar. Det är roligt att ha en liten sipp i en kätte.”
Ur Här brusar strömmen förbi, självbiografi av Stina Ekblad, 2020.
Vi har liknande bakgrunder vi Stinor. Stina Ekblad är född 1954 och en "klassresenär", uppvuxen på ett litet jordbruk i Österbotten med få kulturella preferenser.
*
Jag tycker mycket om kor, dessa trygga, lugna, idisslande kreatur med mjuka, fuktiga mular. Minns hur mamma hade en sjalett över håret och tog på sig en rona (blåblus säger man visst på rikssvenska) och ibland vida byxor (annars hade hon aldrig långbyxor) innan hon satte sig på en låg pall för att mjölka för hand. Väl begagnade ronor har jag sparade för deras affektionsvärde.
Jag följde pappa med Rosa till Holmlunds tjur i grannbyn. Jag hoppades att ingen skulle se mig när vi gick gammvägen fram med pappa först som ledde Rosa som svängde med rumpan och jag sist. Takten var sävlig. Det här var då småbruksepoken nästan var till ända i byn.
Kalvkätten med en söt kalv glömmer jag inte. Hur kalven fick råmjölk och hur en del togs undan för att bli kalvdans. Jag har några år in på 2000-talet bott så jag haft tillgång till råmjölk från närmast belägna mjölkbonde. Väldigt uppskattad lokalproducerad lyxdessert!
7 januari. En strimma ljus sipprar ut genom lagårdsporten. Som en gång i tiden då korna skulle mjölkas morgon som kväll. Annars är det bara knutlampan som är tänd på gården.
9 januari. Hallå, finns det någon bil där i snön?
I den kalla snön skottas en smal gång upp mellan bostadshus och lagård. Som en gång i tiden. Det är mycket trivsamt.
Vi hann få in höet under tak igår, torsdag, innan regnet kom.
Den gamla höskrindan blev helt fylld av hö från gårdstunet, mer hö än som sista bilden visar ska lassas på innan allt är klart. Torkningsprocessen har förlöpt bra. Kan vi ta semester nu?
Finns knappt något som doftar så gott som nyslaget och torkat gräs...
Hemma sa vi alltid att vi ladade hö när det torkade gräset togs ner från hässjan och föres in i ladugårdsporten och in i hölage´. Och att vi ladade ved när den kapade och kluvna veden kastades in i veaboa.
Här står min morbror på skrindan och lassar av hö som förs in i hölage´ vilket ligger alldeles till höger innanför ladugårdsporten. När några skrindor var ladade brukade vi barn (fem kusiner) hoppa i höet. På så sätt hjälpte vi till att packa ihop det så det rymdes men vi upplevde det som en skojig lek. Till sist nådde höet så högt att vi räckte till takstolens hanbjälke som vi klättrade upp på och ropade, för att få uppmärksamhet: "Här står självaste kungen och dör" åsså föll vi raklånga ner i det mjuka höet. Allt emellanåt, efter några ladade skrindor, ropade pappa att vi skulle vända oss bort med ansiktena och så slängde han några nävar grovsalt på höet för bevarande (kan jag tro).
Det hände nu och då att vi tog med sänglakanen och övernattade i det mjuka höet i hölage´.
* * *
Jag förmodar att andra jordbrukande familjer i byn använde samma vokabulär. Men jag har inte hört det sägas någon annanstans, kanske för att jag efter gymnasiet tyvärr inte befunnit mig ofta i bönders och småbrukares sällskap (men ändå följt utvecklingen).
Men begreppet lada fanns innan lada existerade som byggnad. Att lada innebär då att lägga i hög, att samla förråd, att stapla upp.
Lada har efter hand kommit att förknippas med förråd av hö eller annat kreatursfoder. Men det finns lador även för andra ändamål och förråden måste inte vara hus. Med ordets ursprung kan lada även vara såtar, stackar eller hässjor.
Ett foto från Aspänget på 60-talet. Två kusiner sitter i en ladas öppning. Den här ladan har två öppningar, på ena gaveln som ett kvadratiskt hål en bit upp upp, på andra gaveln med dubbelport ner till mark.
Ladan var av yngre konstruktion och placerad över ett stordike med överfart med trumma på ena långsidan. Ladan revs någon gång på 1980-talet då diket som tvärar över flera fastigheter skulle grävas och fördjupas. Ladan var fin!
På fotot syns även en timrad lada från 1878 längre bort, ner mot bäcken Aspan. Denna timrade lada flyttades 1991 till sommarladugårdens plats vid vår sommarstuga. Mina föräldrar skrev brev till mig i Rom, där jag då bodde, och berättade i ord och bild om sin insats för att rädda denna hölada.
Här på slåtterängarna ute´ Aspänge växte höskallra, slåtterblomma, penninggräs (som vi barn använde som betalning i våran "affär") och kråkklöver. De växterna nu är helt borta ur floran då lägdorna inte brukas längre. Blommorna påminde oss om när marken här var sjöbotten, Aspfjärden. Denna dikades ut i två omgångar, senast på 1920-talet. Allt för att ge skörd några år men snart nog började hemmansägare låta de smala markremsorna slya igen och skoggå eller snabbade på processen genom att plantera gran.
Det var ett stort grävningsarbete som gjordes till rätt lite nytta och som hade varit bättre om arealen fortfarande varit våtmark. Så ser man åtminstone på det idag. Kanske hade bäckens översvämningar, som nu börjat förekomma relativt frekvent och vattenfyller mångas källare, inte varit lika förödande nu när klimatförändringarnas konsekvenser börjat visa sig längs norrlandskusten.
Har ni hört att Sverige för närvarande försöker få med fäbodkulturen på UNESCO:s immateriella världsarvslista.
Jag besökte Jamtlis fäbodbyggnader i Östersund på hemester. Det är en konstruerad museiplats med hitflyttade byggnader. Undrar om man har möjlighet att lyssna till kulning här? Man försöker hålla minnet av en fäbod vid liv så här finns inga rödmyllade byggnader, ingen flaggstång och ett gäng getter håller fäbodplatsen öppen. Men i ärlighetens namn har jag besökt mer genuina fäbodar. Även sådana finns fortfarande i Sverige.
Har ni hört om Förbundet Svensk Fäbodkultur och utmarksbruk! På deras hemsida läser jag:
Nu tar FSF upp kampen tillsammans med Norge och påbörjar resan mot att fäbodbruket ska bli ett immateriellt kulturarv på Unescos världsarvslista. Ett förslag är inlämnat till Institutet för språk och folkminnen (Isof) gällande en nominering av nordiskt fäbodbruk till Unescos lista över representativa immateriella kulturarv.
Källa: http://fabod.nu/pa-vag-mot-immateriellt-kulturarv/
Tankarna på att nominera det nordiska fäbodväsendet som immateriellt kulturarv har funnits länge i förbundet. Men först år 2021 har resan på allvar kunnat starta. En projektgrupp tillsattes 2020 och har tillsammans arbetat fram ett förslag till Institutet för språk och folkminnen (Isof) gällande en nominering av nordiskt fäbodbruk till UNESCO’s lista över representativa immateriella kulturarv.
Källan finns här.
I Norge har man kommit så mycket längre med arbetet att dokumentera och bevara sin (fäbod)kultur. Långfil, smör och ostar hör till fäbodkulturens produkter. Det gällde att ta till vara på ko- och getmjölken så den höll sig ätbar länge. Har skrivit lite om en sådan dokumentation här. Kanske kan vi svenskar åka snålskjuts...
Konstverket Nybyggarkvinnan av Anne-Karin Furunes från 2003, finns längs konstvägen Sju älvar mellan Umeå och Borgafjäll. Platsen där verket står är en tidigare fäbodplats vid byn Varpsjö, 32 kilometer väster om Åsele.
Konstnären beskriver:
Som en hyllning till Nybyggarkvinnan och hennes roll och stora betydelse för vår bygd finns en perforerad skulptur placerad på en gammal fäbodplats. Historien talar mycket om männens verk medan kvinnans betydelse för utvecklingen sällan lyfts fram. Den perforerade skulpturen med bilden av en glad, vacker och stolt kvinna skall för alltid bekräfta det som historien inte har lyckats framställa.
Vi är två syskon som har mycket olika approach gentemot historien.
Jag intresserar mig för kulturhistoria, ja olika typer av historia och historieskrivning. Tycker att jag förstår nutiden bättre om jag har historiekunskaper. Köpte ut min syster ur morfars hus medan pappa levde, därför att jag har fina minnen och har trivts i byn vilket min syster inte har gjort. Min syster säger sig koncentrera sig på de levande människorna. Med min släkt- och hembygdsforskning intresserar jag mig endast för de döda menar hon. Så kan man se det.
Jag vill verkligen vårda de hus, möbler, inventarier och miljöer som mina anfäder använt, nött, skött och brukat. Det känns fint att ta hand om dessa "döda ting" oavsett om de har stort ekonomiskt värde eller inte.
Vi tog några dagar under två somrar för snart femton år sedan för att dela ägodelarna efter föräldrarna. Här finns väl inget värdefullt! uttryckte hon. Tja, kanske har hon rätt...
Fortfarande använder hon ladugården för magasinering av ärvda inventarier, mestadels möbler, utan antydan till att hämta dem. Jag burit, lyft, flyttat de där sakerna så många gånger, inte minst när golvbräderna i ladugårdsporten och hölaget (höskullen) byttes ut 2011-2013. En granne föreslog att jag ska lägga ut de där inventarierna på en säljsajt på Facebook - inte för att sälja utan för att låta förstå att jag
önskar att de hämtas. Fb är dock inte min grej.
Några mindre möbler och de saker som var samlade inne i bostadshuset har min syster hämtat när jag bad henne, en önskan som gjorde henne besvärad. Då handlade det om att finrummet på övervåningen skulle ställas i ordning och prylarna var i vägen helt enkelt.
Att ha stora ekonomibyggnader där andra människor förvarar sina prylar på obestämd tid är ett gissel. "Du kan väl förvara dem i tjugo år tills jag får större boende!" var hennes besked efter arvskiftet. Det är några år kvar tills de tjugo åren gått.
Det är marsvinter på fotot från i år. Det är sol. Det är dagsmeja. Snön smälter bort på grusvägen.
I fonden en ladugård. Den går i vinkel men det syns inte på bilden. Det är en dubbel-ladugård som tillhör två fastigheter. Ladugården är välhållen. Volymen är stor men långt ifrån de ladugårdar/stall som byggs numera för mjölkbesättningar med frigående kossor.
När tjurhållningen upphörde kan läsas om HÄR.
Här på gården sa vi röta om torvströ. Rötrômme var det utrymme i ladugårdsporten där torvströet förvarades. Den som levererade balarna med torvströ var Renlund från Lantmännen i Håknäs minns jag. En torvströtbale var försedd med åtta ribbor (en ribba i varje hörn och en mellan dem på var sida) som hölls samman med ståltråd i 3? nivåer runt om. Varifrån Lantmännen, där Renlund arbetade, tog sitt torvströ ifrån vet jag inte.
Torvströfabriken Ryttaren nära Falköping finns idag kvar som arbetslivsmuseum men har ytterst begränsade öppettider. Ryttaren drev torvtäkt från 1906 till 1990-talets slut. Ett besök där är av hög prioritet för min del. Torvströfabriken Ryttarens hemsida.
Innan bönderna och småbrukarna köpte balat torvströ tog var och en, tillsammans med sina familjer, upp sitt egen torv ur
myrmark i närheten. Efter att det legat och torkat delades torven i mindre delar och man lät därefter torvströet torka under tak. Under länken finns mer skrivet om röta/torv. Även halm kunde användas under koona (kossorna).
*
På laga skifteskartan från 1865 finns en bygemensam torvtäkt markerad liksom alla de andra gemensamma markytorna som lertäkt, sandtäkt, fäbod, torkplats vid myrslåtter, kvarnplatser, två platser för sommarladugårdar, rotetorp för en båtsman...
Det här känner inte alla till, några tror att en markplätt som är gemensam hör till den vars mark ligger alldeles inpå. Så är det inte. Så faller kunskap i glömska om man inte uppdaterar den och uppdatering menar jag ingår i en tänkande människas ansvar att skaffa sig. Byns sandtäkt är dock välkänd och syns på satellitfoto eftersom den exploaterats rejält efter ingången av 2000-talet. Tror ni samfällighetens styrelse själva tar reda på vad som gäller för försäljning ur täkter? Nähä.
Att jag intresserar mig för sådana frågor som till exempel torvströbalar och livet i byn förr beror på att jag inte stannat kvar på gården utan flyttat förhållandevis långt bort, skaffat utbildning och då fått insikt om hur ovanlig min uppväxt varit i förhållande till de allra flesta andra akademiker. Den inställning jag har till den gård och de inventarier jag nu äger hade varit helt annorlunda om jag stannat kvar i bygden, i länet. Gården hade inte haft något större värde för mej i något avseende. Min syster sa inför delningen av arvegodset att "här finns väl ingenting värdefullt!" Det beror alldeles på vad man räknar in i värdet hävdar jag.
Mjølking***
Frå gamalt var det to måtar å handmjølke på: å nevamjølke (med heile handa)
og å klypemjølke (mellom to fingrar). Det var om å gjera å mjølke fort, så mjølka
suste i spannet eller ringja. Ofte song dei åt kua, for då heldt ho ikke mjølki (...)
Juret blir ofte vaska med lunka vatn og ei rein fille før mjølking. Dette blir gjort både for å reingjera juret, men også for å stimulere mjølkekjertlane til å gje mjølk ned i spenane. Ved å stryke og ta på spenane oppnår ein same effekt, og dette blir kalla å mjelte upp. Det blir peikt på at når dei mjølka for hand, var det vanleg å mjølke med turre nevar.
Mjölkning
För gammalt fanns det två sätt att handmjölka: att nävamjölka (med hela handen)
och att nypa mjölk (mellan två fingrar). Det handlade om att mjölka snabbt, så att mjölken susade i spannen eller hinken. Ofta sjöng mjölkerskan för kon, för då höll kon inte inne med mjölken (...)
Juvret tvättas ofta med ljummet vatten och en ren trasa innan mjölkning. Detta görs både för att rengöra juvret, men också för att stimulera mjölkkörtlarna att ge mjölk i spenarna. Genom att stryka och röra spenarna uppnås samma effekt, och detta kallas att smälta upp. Det påpekas att när de mjölkar för hand, var det vanligt att mjölka med torra händer.
Den första flingan väcker barnens skaparlust Snart föds en ängel
.Ha ett Gott Nytt År ni som tittar in här!
