28 oktober 2013

Säg mig vem som vackrast i byn är...

Nu ska jag visa några fler bilder jag samlat ihop av byns vackraste hus. Bilderna är tagna vid flera tillfällen under många år. Några visar jag ånyo, som detta här ovanför som är taget borta gammvägen. Ovan ser ni norrgaveln och brunnen på detta bäst bevarade bostadshus i byn med bevarat kulturhistoriskt värde.

Jag har länge tyckt om det här huset, som bevarats så intakt på grund av att det varit i samma familjs ägo och sedan 1979 varit fritidshus, ägarna har inte gjort några stora förändringar som varit förstörande och till men för byggnaden. Att göra så lite som möjligt är oftast det snällaste mot de kulturhistoriska värdena, mot autenticiteten, mot äktheten. De äldsta bilderna är det naturligtvis inte jag som fotograferat, de har jag scannat av.
Ur Inventeringar av kulturhistoriskt värdefulla byggnader och miljöer inom NORDMALINGS KOMMUN. Inventeringarna utförda av Västerbottens museum 1985 och 1990.

Fastighet med bostadshus från 1900-1930 samt uthus. Bostadshuset har en välarbetad panelarkitektur. Den lilla gårdsmiljön omgärdas av stora björkar och ligger i ett öppet hävdat kulturlandskap.

Bostadshus. Träbyggnad i en och en halv våning med frontespiser och betonggrund. Vitmålad locklistpanel med snickeridekorerad taklist. Sexdelade mittpostfönster med ljusblå fönsterbågar, delvis med tätspröjsade överrutor. Spröjsade lunettfönster. Nytillverkad dörr. Snickeridekorerad farstukvist med ovanliggande balkong. Profilerade vindskivor. Sadeltak täckt med pannplåt. Tegelskorsten.

Uthus. Träbyggnad i en våning med betonggrund. Rödmålad locklistpanel med vita detaljer. Ljusblåmålade dörrar. Sadeltak täckt med betongtegel. 

Bibliotekshylla Nccg, finns på biblioteket dära Vall´n.

Inte alla känner till att den här skriften finns, länsmuseerna har mycket att lära hur man informerar befolkningen och förhindrar kulturförstörelse. Hålla Hus är en bra digital byggnadsvårdsportal som produceras av Skellefteå museum i samarbete med Västerbottens museum, Skogsmuseet och Länsstyrelsen Västerbotten.

******************************************************************************* 

Det står fönster "delvis med tätspröjsade överrutor". Hur det kommer sig har jag något att berätta som inte framgår av inventeringen.

Fönstret med den stora rutan som är spröjsad ovantill vetter mot gammvägen, Kustlandsvägen, den enda vägen genom byn då detta hus uppfördes. Det var naturligt eftersom här var planerat att bli en affär. Det var Verner Öberg som lät bygga detta hus på den tomt som avstyckades från systern Olgas och svågerns hemman. Verners tilltänkta var Astrid Olofsson, kanske var de förlovade. Astrid var dotter till Erik Or´s. Verner hade bott i Amerika i tio år och när han kom hem tänkte han öppna en affär här, vad som skulle säljas har ingen berättat för mig.

Något hände - jag har två fått berättelser. Den ena är att Verner dog hastigt, den andra är att han insjuknade i det som man då kallade fallandesot (epilepsi). Livet slogs i spillror eftersom man dåförtiden var förbjuden i lag att ingå äktenskap om man hade denna sjukdom. Verner dog 1933 och "tant" Astrid, född 1905, levde ensam så länge jag minns och dog 1994.

Det var en sorglig historia. Huset köptes sedan av Magda och Oskar, som inte var släkt med Verner, efternamnet till trots. I det här inlägget finns en bild på alla tre.
 
Här är det fina huset för si så där 60 år sedan. Spåntaket och ytterdörren är det enda som förändrats vad jag kan se förutom att fönsterfodren var accentuerade dåförtiden. Broräcket har också ändrats under hand. Vilka barnkalas som här hölls...  Min lekkamrat hade det allra vackraste flickrummet med två fönster mot söder.
  
Här sitter Magda (1913-1978) och Oskar (1896-1979) på farstubron. Oskar var slaktare och född i ett hus strax söder om det här. Han övertog sin fars yrke. Min familj hade det oerhört praktiskt hemma på gården - då en kalv skulle slaktas kontaktades farbror Oskar som kom hem och slaktade. Inga djurtransporter där inte och färskt kött. Slaktplatsen har jag skrivit om några gånger tidigare: 1 och 2 och senast i somras - 3.
  
Tant Magda i vårsolen.
 Att från sommarstugan på kvällen se ner över de soldränkta byggnaderna är en fröjd!

Någon gång på 1990-talet underhölls de större fönstren på sydfasaden. Det kulturhistoriska värdet minskade just genom den åtgärden. Det segmentformade övre fönsterfodret, överstycket, har tagits bort och bytts ut till en vanlig enkel rak och smal bräda. Dessutom har fönsterbågar, karm och fönsterfoder allesammans målats vita. Så såg det inte ut innan underhållsåtgärden. Då var allt målat med linoljefärg i samma grå fasadfärg förutom fönsterbågarna som var blå, som på de andra fasaderna. Det kulturhistoriska värdet finns just i detta sköra, de tidstypiska detaljer som visar på byggtidens omsorg om arkitekturen - något som gått förlorat i dagens villabyggande då kostnaden för arbete är högre än för material. Det omvända gällde då detta hus byggdes. Det fanns tid till omsorg om detaljerna.
; 
Men - huvudsaken är att fönstren med sitt ojämna glas inte bytts ut. Då hade verkligen något mycket värdefullt försvunnit.  Som det är nu är det är fullt möjligt att återställa fönsterfoder och kulörer. Jag har fått frågan - vad är kulturhistoriska värde? Kanske lyckades jag inte med min förklaring. För länge sedan plockade jag med hjälp av NCS-stickan fram den blå kulören med hänsyn tagen till vittring och åldrande och lämnade detta till min gamla lekkamrat. Nämnde även linoljefärg som lämplig färgtyp - något som hamnade mellan stolarna. På de senaste åren har det blivit lätt att hitta linoljefärg, dock ska man vara försiktig med de stora färgdrakarnas produkter även om de säger sig vara ÄKTA linoljefärg. Inom byggnadsvården är det främst linoljefärg från Ottossons Färgmakeri, Wibo färg, Gysinge, Engwall & Classon, Allbäck linoljeprodukter och Kulturhantverkarna som rekommenderas.
  
Källaren når man både utifrån och inifrån. Vanligt är att sådana här källarnedgångar tas bort då huset fuktisoleras. Så har ännu inte skett här, vilket gläder en byggnadsvårdande arkitekt. Här i källaren finns även en grävd brunn som komplement till brunnen med överbyggnad på gårdsplanen.

Uthuset ingår som en lika viktig enhet som bostadshuset i den kulturhistoriska enklaven. Att de två husen har olika färgsättning hör till traditionen.
 
En tidigare vinter.
2013 års bild har högre sly i diket mot vägen som förbinder gammvägen och Riks13. En vägförrättning skedde i våras, nu ingår även den här tvärvägen i vägsamfälligheten på ett lagenligt sätt. Att hålla dikesrenarna fria från sly ingår i vägföreningens uppgifter att avlägsna. Vi hoppas att slyet rensas bort nästa år av vägsamfälligheten.
 
Vinteröppet landskap. En ekonomibyggnad som denna är viktig för att helheten  ska betraktas som bevaransvärd. Ett nytt dubbelgarage istället för detta uthus skulle dissa hela gårdsenheten.
 
Flygfotot visar husen året 1957. Här på tomten mellan björkar skymtar också lekstugan jag berättat om här. Då jag var liten bodde två familjer här på var sin våning, så vanligt i min barndom. Den ena hade kennel vilket är den lilla ljusa byggnaden närmast fotografen. Äldsta dottern Åsa var min klasskamrat och flyttade på 60-talet till ett nybyggd villa i grannbyn. Planlösningen minns jag mycket väl och exteriört ser vinkelbyggnaden helt oförändrad ut med den typiska gula och bruna fjällpanelen. Jättefint det också! Det är så att allt som är autentiskt från byggtiden intresserar mig. Kulturhistoriskt värde sitter inte nödvändigtvis i ålder, ett 1700-talshus kan vara så ombyggt och så fördärvat att det kulturhistoriska värdet är minimerat. I en bygd med få objekt med kulturhistoriska värden vill jag påstå att det är än viktigare att spara det lilla som finns. Att känna stolthet för sin hembygd är viktigt för den egna självbilden, jag-känslan. Öppna människor med god självbild ger lätt god sammanhållning och kanske till och med fin bygemenskap.

Att bevara kulturhistoriska värden är lätt då det gäller denna pärla till hus: använd samma material, färgtyper, kulörer då husen ska underhållas. Gör som förr, som utförandet blev då husen byggdes. Det är sådana här gårdar som många äkta byggnadsvårdare har heta drömmar om att kunna köpa. Men risken är större att hela alltihop säljs i framtiden och förstörs av "klåfingriga" köpare som inget annat vill än "förbättra". Det finns fler sådana exempel i kommunen än dess motsats.

Bebyggelseantikvarierna på länsmuseerna lämnar gratis rådgivning om man vill. Det är bara att ringa och boka in ett besök på plats vid huset det gäller.
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

2 kommentarer:

  1. Det finns så många vackra trävillor både i Ångermanland och Jämtland. Vilken trevlig blogg du har!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, de finns.
      Här i byn finns det inte många "oförstörda" bostadshus kvar som inte förfaller tyvärr, så därför är jag uppmärksam på det här fina huset i inlägget. Renoveringsiver kan förstöra lika mycket som att låta förfalla...
      Här har varit fattigare och därför inte lika stora träbyggnader som i Ångermanland och Jämtland som är kända för sina stora gårdar. Trots detta är hus här värda att bevaras och vårdas som de är.

      Radera

Hejsan, trevligt att få besök!

Alla ni knapptryckare som hittat min blogg och vill kommentera - ni ska veta att jag tycker om uppfriskande och konstruktiva kommentarer... ja, allas åsikter!

Om du inte har en egen blogg eller en g-mailadress, klicka i Anonym så kan du skriva en rad ändå. Men skriv ditt namn i kommentaren :-)

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...