20 mars 2017

Fäbodgränsen

När jag var liten berättade någon i byn att fäbodarna här på skogen var de nordligast belägna i landet. Det trodde jag då. Som barn är man inte källkritisk. Det var ju speciellt att bo nära den nordligast belägna fäbodvallen.

Att påstå att byns fäbodar var de nordligaste gjordes kanske av okunnighet eller kanske var det ett försök att göra platsen märkvärdigare än vad den är. Ett sätt att förhärliga sin hembygd eller sin egen gård kan vara att få den att verka större, bättre, märkvärdigare, och framför allt äldre än den är. Det spiller över på den egna personen som därmed får högre status.

På en levande fäbod finns möjlighet att träffa på boskap sommartid.

Med tiden har jag lärt mig mera om de agrara systemen och böndernas olika levnadsvillkor. Sydgränsen för fäbodväsendets utbredning löpte vid slutet av 1800-talet från norra Bohuslän vidare norr om Vänern till Norduppland. Norr om den gränsen fanns alltså fäbodar, dvs ända upp i Norrbotten.

Fäbodgränsen sammanfaller till stor del med den klimatiska norrlandsgränsen och delar två hushållningssystem åt. Norr om gränsen var näringslivet baserat på boskapsskötsel, söder om gränsen på åkerbruk. Det är intressant att inse att fäbodgränsen sammanfaller tunnbrödsgränsen. Det är något som jag än idag märker av i matkulturen i norra och mellersta Sverige.

Förenklat kan man säga att i Nordsverige var mjölkhushållningen betydande, man hade torra ojästa bröd, kärran har använts för lätta transporter - kärrvägar betyder inte att vägarna gick över kärr som jag trodde som ung :-). I söder var mjölkhushållningen mindre utvecklad, man hade jästa bröd och vagnen var vanligare än kärran som transportmedel. Bondgårdarnas uppbyggnad skilde sig också åt norr och söder om denna fäbodgräns/klimatgräns.

Min bys fäbodar är långt ifrån de nordligaste. I Norrbotten har en fäbod blivit kulturreservat minsann. Min bys fäbod har inga byggnader bevarade från den tid då de användes för sitt ändamål. Nej, "uppsvinget" för fäbodplatsen kom då en skogsbilväg anlades på 1980-talet och man plötsligt kunde åka bil dit, ja ända in på fäbodvallen om så önskas, vilket förtar upplevelsen av historisk plats. Hur många besökare reflekterar över hur livet där pågick då vallen var i bruk? När övergavs fäbodlivet? Vilket jordbrukarliv och byggnadsskick kom i byn efter fäbodväsendet? Hur många funderar över de ljud och den tystnad som då fanns på platsen? Hur människa och natur levde i symbios på den tiden? Hur skrönor uppstod och berättades vidare. Hur vi själva faktiskt formas av det liv som då levdes även om vi inte inser det.
.
.

2 kommentarer:

  1. Du har åter igen skrivit intressanta funderingar. Jag funderade faktiskt på om du hittade svaret på om byggnader och hus har en själ genom att du skrev:
    Hur vi själva faktiskt formas av det liv som då levdes även om vi inte inser det.
    Det är kanske våra förfäders erfarenheter som vi får med oss i att känna en själ i byggnader och
    hus? Vissa byggnader som en gång i tiden haft djur kan säkert upplevas på ett annat sätt än i ett boningshus eller?
    Min tanke är att även på en fäbovall finns det mera mystik och en känsla av liv och rörelse än att det skulle finnas en själ där? Eller tänker jag fel nu?
    Mystiken finns väl där efter alla skrönor och rädslor för alla rovdjur som fanns runt om fäbovallen. Björn och varg som kunde angripa och döda boskapen som de hade med sig.
    Säkert var skumma kvällar med sina skuggor och fåglar som lät underligt i skogen som gav påspädning på redan mystiska upplevelser.
    Där ute långt hemifrån fanns inga gatlysen eller att få snabb hjälp om något hände. Där fick man förlita på sig själv och på kunskaper som gått i arv.
    Kanske svaret finns där om känslorna vi bär med oss idag?

    Tankar från Caroline Christensen

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kanske är det våran egen kunskap, egna känslor och fantasi som ger ett hus själ? Jag funderar vidare, Caroline men du har i mitt tycke gjort en bra analys.

      Radera

Tyck till om du vill...