16 november 2017

Synen på gräsmattor

Nils Åkerstedt, strax över 90 år, är känd som trädgårdsmästaren som odlar i sand med gräsklipp. Så här skriver han i sitt senaste blogginlägg om gräsmattor:
" I min ungdom arbetade jag som trädgårdselev vid en herrgårdsträdgård och gräsmattorna  slog vi med lie  2-3 gånger under sommaren och det avslagna gräset användes till föda åt korna. Vid mitten av 1900 talet kom  motorgräsklipparen som helt revolutionerade skötseln av gräsmattorna. Då skulle gräset klippas så ofta att det bara var 1 – 2 cm långt. Gräsklippet skulle ligga kvar på gräsmattan, det var enbart bra för gräsmatta ansåg man då och ännu i dag så är det de som anser att gräsmattan behöver den näringen. När det sedan fanns gräsklippare med uppsamlare så var det snarare för att det såg snyggare ut om man tog bort gräsklippet än att man skulle använda det till näring till odlade växter."
Jag har samma erfarenhet av gräs - fram till 1970 då det fanns kor i ladugården slogs tomtens gräs med lie av pappa. Även dikesrenarna längs Kustlandsvägen och Riks13 som vette mot den egna marken slogs med lie. Det var oerhört vackert att se, vackert att åka igenom byn på den tiden. Sen kom gräsklippning igång och mängden ängsblommor försvann sakteliga. Först handdriven klippare, sen bensindriven men även eldriven. Men väg- och dikesrenar fortsatte pappa att slå med lie in på 1980-talet. Sen tog dåvarande Vägverket och vägföreningen över vägrenarna. Det blev något helt annat. På de år som gått har mycket av den naturliga ängsfloran försvunnit och jag ser gräsklippning som något som förstör det vackra. Där används inte uppsamlare så det klippta gräset har gött vägrenarna och ängsblommor som vill ha näringsfattigt har gräsklippsgödslats till döds. Älggräs och lupiner tar fart, för mig ödslighetens och nedläggningens växter där de syns i överflöd. Förutom allt sly. Att få tillbaka floran tar lång tid. Slåtterblomma, smällglim, kråkklöver, kabbeleka, styvmorsviol, kattfot har det blivit väldigt mycket glesare mellan här i byn - om de ens finns. Nu är till och med åkerbär på väg bort. Det kunde jag inte tänka mig då jag var liten så gott om dessa läckra bär som då fanns framför näsan.

De här fotona från 40-tal till 60-tal har jag visat förr. Foton med gräset, inte gräsmattan, på vårt gårdstun. Så där vackert som det såg ut på bondgårdar föritin, det vore underbart att nå dit igen tycker jag men där får jag nog stryka på foten. Allt fler maskinella hjälpmedel ger oss så lättvindigt gräsmattor i form av monokulturer. Det har i några decennier varit det trädgårdsmode som genomsyrat även den svenska landsbygden.

 
 
 
 
 

I mitt permanentboende är vissa delar av tomten äng, andra delar slås med gräsklippare med uppsamlare. En stor del av gräsklippet använder jag som gödning på kökslandet. Och det växer som sjutton.

Jag brukar lyssna på podcasten Odlarna, som handlar om de flesta aspekter på odling i stan och på landsbygden. Lyssna gärna på en intervju med Nils Åkerstedt som gjordes 2016.
.
.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Tyck till om du vill...