Träfatet med nötter hör julen till

 

Till julen ska det alltid finnas blandade nötter i det gamla träfatet. Obehandlat furuträ tillsammans med naturliga nötter (och krakmandlar) är oerhört vackert. Den välfungerande nötknäpparen hör till. Den fungerar bra utom kanske till de där hårda paranötterna.😊

Mamma, pappa, barn

Det dröjde fem år efter mammas och pappas giftermål innan jag kom till världen. Innan dess hade pappas syster skilt sig och hon frågade om mina föräldrar ville ta den lille sonen som fosterpojke har jag läst i ett brev från tidigt 50-tal, ett brev som kom i dagen efter mina föräldrars bortgång. Så blev det inte och hur diskussionerna gick känner jag inte till. Den lille gossen kom att bo med sin mamma och mormor, pappan bodde heller inte långt ifrån sonen.

Tre år efter min födelse fick mamma ett sent missfall, något som jag inte förstod eller fick veta som treåring. Så småningom när jag blev lite äldre fick jag berättat för mej att fostret var en pojke, han skulle ha fått namnet Mats om jag minns rätt. Vad en flicka skulle ha fått för namn framkom aldrig för jag tror nog att båda eventualiteterna hade diskuterats, fosterdiagnostik fanns inte då. Hur hade familjen kommit att forma sig om en pojke fötts? Hade det varit jag som även då övertagit hemgården?

Ytterligare två år senare, då mamma var 39 år, föddes min lillasyster och det har jag flera tydliga minnen av.

Vi systrar växte upp i ett tryggt generationsboende med morföräldrarna på bottenvåningen medan mellangenerationen och vi barn bodde i husets övervåning i två rum och kök. Utomhus hade vi en närmiljö med stora ytor att röra oss på - skog och lägdor under hela året. Där var skidbackar, pulkaåkning, grottor och kojor hela tiden naturnära. Bäckarna var en stor tillgång om somrarna när vi blev mogna för detta. Men som riktigt små blev vi varnade för Aspgubben som bodde i största bäcken, en farlig typ som drog ner små barn i det skrämmande djupet. Hu så obehagligt!

Det här var en annan tid då barn lekte fritt och vilt utan ständig föräldratillsyn.

Alka-korkar

Minns ni Alka-korkarna? De där kapsylerna av tunn metall som man drog av runt flaskhalsen. De hade en bit kork som anslöt mot flasköppningen och dessutom en bit rund vit plast på det?

Tar man bort metallen med varumärket och den vita rundeln återstår den runda och tunna lilla korkplattan.. De där småpryttlarna syr man sedan ihop till en "duk". Åtminstone gjorde jag det.

Min idé blev till en rätt originell sexkantig skapelse, eller vad tycks? Jag tillverkade även ett grytunderlägg och då med tre lager korkrundlar men detta är försvunnet.

Forntidens kapsyler

Genusperspektiv på tidningsurklipp

I sommar tog jag fram böckerna med de tidningsurklipp mamma samlat. Den äldsta är från 60-talet. Det är intressant att läsa om det liv som var. Bestämde mig för att titta på dödsannonser och dödsrunor för att få ytterligare fördjupad syn på många kvinnors liv här i bygden.

I runorna berättas om födelseort och datum, ofta vilka föräldrarna, ibland dödsorsak samt intressen. De här runorna beskriver de flesta kvinnor som "hemmets kvinnor", alltså de som skötte hemmet och ägnade sig åt handarbete. Dessa underbara tanter. Längre tillbaka var skötsel av jordbruket en viktig syssla. Bland utsnitten av dödsrunor jag tagit med här (1984-2004) finns bara en runa där jordbruksgöromål nämns.

Klipp ur dödsrunor:

NN var en hemmets kvinna med stor omsorg om sina närmaste. Hon ägnade sig gärna åt handarbete. (1984)

Förutom hemmets sysslor var olika handarbeten hennes största intresse. (1988)

Hon var en hemmets kvinna, av stillsam natur, hjälpsam och vänlig mot alla (1991)

Fru Karlsson var mycket intresserad handarbete och åtskilliga är de gardiner och sängöverkast hon virkat under åren (1992)

Hon var en hemmets kvinna och hennes stora intressen var blommor och handarbeten (1992)

Omvårdnaden om familjen och hemmet låg henne varmt om hjärtat liksom hennes intresse för blommor och handarbeten (1992)

Omsorgen om hemmet och familjen var NNs främsta kännetecken (1994)

Förutom skötseln av hemmet och familjen var handarbete, blommor och sommarstugan i skärgården hennes största intressen (1995)

Sin tid ägnade hon med stor omsorg om familj och jordbruksgöromål. Hennes stora intressen var virkning, stickning, sömnad och vävning. (1996) 

Hennes stora intresse var matlagning och hon var ofta anlitad vid större och mindre fester. Vävning och virkning var andra intressen som hon odlade. (2004)

"Begreppet genus är en benämning på vad som formar mäns och kvinnors sociala beteende. Hur en man respektive kvinna förväntas att vara och hur det kommer sig att det blir så. Men även val av yrke, intressen och kläder är sociala skillnader."

Genusförklaringen kommer härifrån.

Man förstår att kvinnliga förebilder saknades för de unga som ville studera vidare. Vi flickor i byn/bygden fostrades att bli som våra mödrar och mormödrar, "snälla", tysta och kunniga i hemsysslor. Lanthushållsskolan var ett alternativ för de som så önskade. Det fanns heller knappt några manliga förebilder om man ville gå vidare till universitet och högskola. Som barn var det grundskolelärare och sjuksköterska som vi småflickor träffade på då det gäller kvinnoyrken med vidareutbildning, alltså inom vård och omsorg. 1960-talet var också en tid då många gärna ville bli flygvärdinna, ett högt skattat modernt kvinnoyrke då.

Att vara förstagenerationsakademiker, den första i familjen som studerar vidare på universitet eller högskola, var ingen självklarhet. Pressades flickorna av föräldrarna som ville att döttrarna skulle "få det bättre" än de själva haft eller kom drivkraften inifrån flickorna själva? Jag funderar över hur kvinnor i min generation som vidareutbildat sig men fortsätter att bo kvar i en liten by kontra de som flyttar till stan ser på de grundläggande värden de vuxit upp med. Skiljer sig genusperspektivet åt mellan dem?

 

TALA OM KLASS med Susanna Alakoski och Karin Nielsen som redaktörer skrevs av femton kvinnor och gavs ut 2007. Fortfarande ger den mig på sina ställen ett leende av igenkännande.

"Klass finns. Klass väcker känslor. Klass ger skillnader i makt, status, lön, hälsa, boende och arbetsvillkor. Trots detta förnekar vissa att klass finns. Men skillnaderna består och har i många fall ökat. Därför måste vi tala om klass.
(...)
Om att passera klassgränser gjorda av flytande dynamit, att gå genom stängda dörrar och om att ha livskunskaper som inte finns representerade i Trivial Pursuit.
Tala om klass visar upp ett klassamhälle som sträcker sig från 1931 till 2006. I boken möts arbetarklassen och underklassen, gamla och unga, kvinnor från storstäder och landsbygd.
Alla författare är första generationens klassresenärer, det vill säga föräldrarna har inte akademisk utbildning eller motsvarande yrken."

Böcker som format mej

Av ungdomsböckerna utgivna av B. Wahlströms förlag är de med röda ryggar flickböcker och de med gröna är ungdomsböcker (mest avsedda för pojkar). Och de med röd rygg samt mindre format är barnböcker. 1966 var det år jag köpte och fick flest böcker från Wahlströms bokförlag. I boksamlingen finns bland annat:

Kitty-böckerna som skrevs av olika personer under pseudonymen Carolyn Keene
Tvillingdetektiverna skrevs av pseudonymen Sivar Ahlrud
Fem-böckerna av Enid Blyton
Kulla Gulla-serien av Martha Sandwall-Bergström 

Av de här författarna är alla böcker äventyrsböcker med gåtor som löstes. Kitty var i övre tonåren och ensam detektiv, tvillingdetektiverna var två pojkar och Femböckerna en blandning av pojkar och flickor som råkade ut för spännande saker, inte sällan skrämde de upp sig själva.

Kulla-Gulla var flickan från påvra förhållanden som visade sig vara en herrgårdsfröken och därmed steg i samhällets rangordning men vägrade nedvärdera den klasstillhörighet hon växte upp i.

Detta är en del av de böcker som först formade mej. Andra lånade jag på skolbiblioteket i Lögd´ och folkbiblioteket dära Vall´n.

Anne på Grönkulla var en bok för sig. Den var en födelsedagspresent från min faster men jag var  alltför liten, inte mogen nog och boken var tjock, hade så många små bokstäver och inga bilder (en klassisk anledning för många att inte öppna en bok). Jag började alltså läsa men kom inte vidare. Boken fick ligga oläst några år men så blev jag sjuk och sängliggande vid ett tillfälle och när andra böcker som låg på vänt var lästa började jag av ren leda läsa Anne på Grönkulla av Lucy Maud Montgomery. Den gavs ut 1908 och översattes till svenska året därpå.

Det blev en oerhört stor, positiv läsupplevelse. Så inne i boken var jag att jag glömde/väntade länge med att hörsamma mamma då gemensamma familjemåltider vankades - bara några sidor till...  Förutom innehållet som fascinerade blev varje bladvändning minnesvärd då en himmelsk doft lämnade sidorna och nådde min näsa. Doften satt i länge men nu är den borta efter alla dessa år. Något liknande har aldrig inträffat igen.

Anne var, när berättelsen börjar 11 år och en självständig, nyfiken och påhittig flicka med temperament. Som läsare var jag i passande ålder och kunde identifiera mig med den rödhåriga flickan.

BRA BOK har jag präntat med barnsliga blockbokstäver längst ner på bokens sista sida. Så var det.

De övriga åtta volymerna i Anne på Grönkulla-serien som fanns på svenska då jag var liten finns också i hyllan, såklart.

Andra flickböcker jag läst var Pollyanna-serien av Eleanor H. Porter från 1913 som inte fastnade i minnet på samma sätt. Pollyanna kändes krystad med sin gladlynthet, nästan självutplånande genom att aldrig visa sig ledsen eller arg. Nä, Anne på Grönkulla passade mej bäst! 

Att växa upp utan tv har gjort att jag läst mycket istället. Tv skaffade familjen först 1971 och efter att jag flyttade hemifrån samma år för att börja gymnasiet blev tv:n en apparat  i mitt hem först 1996. Jag tackar min lyckliga stjärna  för det.

En annan MYCKET starkt läsupplevelse som barn har jag berättat om HÄR. Det var en storm att minnas!

Ökenväxten

Denna märkliga växt finns kvar sedan jag var barn och förvaras i ett skåp som en hoptorkad boll. Kom på att den kunde få röra på sig efter många år i mörker och torka. På sin naturliga växtplats blåser vindarna iväg med bollarna och när årsregnet faller stannar de till och vecklar ut bladen.

Den får lite vatten på ett fat...

och efter en kvart har den rört sig så pass som på bilden ovan.

En knapp timme senare ser den ut som på de här två bilderna.

Jerikos ros, eller som den beskrivs på Wikipedia, falsk Jerikos ros (Selaginella lepidophylla) är en mosslummer  Det gamla exemplar som jag har grönskar inte längre men vecklar ut sig då den får vatten. (Enligt SAOB är Odontospermum pygmæum Hoffm. den äkta jerikorosen,)

Vivi Täckholm säger om Jeriko-rosorna: ”en Jeriko-ros må vara hur gammal som helst, kommer den i vatten så öppnar den sig. Det är en rent mekanisk rörelse och har ingenting med livsyttringar att göra.

Detta senaste citatet är hämtat från Brittakarolinas blogg. Britta är 93 år och nyfiket undersökande med väl underbyggda fakta. En väldigt fin läsning.

Hemmens forskningsinstitut

Jag tittar i sju bruna kuvert som ligger i en lådhurts, de är från 1950-talet och adresserade till mor. Där finner jag en mängd mönster till kläder, mest för barn och några för vuxna.

Kuverten är på framsidan tryckta med:

• Hemmens forskningsinstitut, Rålambsvägen 8-10, Stockholm K
• Statens institut för konsumentfrågor, Rålambsvägen 8, Stockholm K
• Statens priskontrollnämnd, Stockholm

Tre kuvert saknar tryckt avsändare. På vissa kuvert står tygåtgång skrivna med blyerts med en för mej känd handstil.

Detta är mönster nr 10, "Amerikansk blus för barn". Till detta medföljer en kopia av en maskinskriven sömnadsbeskrivning, ibland med handritade skisser. Mamma var utbildad sömmerska och sydde mina barnkläder, konfektion var inte lika vanlig som idag.

När jag hittat och tittat på de här mönstren jämförde jag med fotoalbumen och ser den amerikanska blusen som jag minns gick i grönt:

Ett folkhemsbarn

Har gjort en sammanställning av de mönster som finns och som beställdes hem mot en låg summa:

• Tofflor för småbarn nr 24, 28,32. (Mönster nr. 25)
• Solhätta (mönster nr. 41)
• Nattlinne (Mönster nr. 12)
• Lasse liten. (Mönster nr. 4) Dräkt som består av en ärmlös overall med blixtlås och en enkel pådragsjacka.
• Herrpyjamas med krage (Mönster nr. 43)
• Amerikansk blus (Mönster nr. 36)
• Klänning med ok (barn) (Mönster nr 6)
• Snickarbyxa (Mönster nr 3)
• Vitt serveringsförkläde (Mönster nr. 19)
• Serveringsförkläde i rutigt bomullstyg med snibb (Mönster nr. 20)
• Regnkrage (Mönster nr. 14)
• Pyjamasbyxa knäppt på axeln (Mönster nr. 44)
• Krypbyxa (Mönster nr. 1)
• Förkläde för småflickor (Mönster nr. 23)
• Ärmlös arbetsrock (Mönster nr. 35)
• Amerikansk blus för barn (Mönster nr. 10)

Här en barnpyjamas och ett randigt förkläde, till höger ytterligare en variant av randigt förkläde.

Dräkt som består av en ärmlös overall med blixtlås (och en enkel pådragsjacka) kallad Lasse liten. (Mönster nr. 4)

*

Letar på nätet när de olika myndigheterna existerade och hittar följande:

"Statens priskontrollnämnd var mellan 1940 och 1956 en statlig myndighet i Sverige. På grund av en risken för prisstegringar tillsattes 1939 en nämnd, de s.k. prissakkunniga, som skulle övervaka prisbildningen i Sverige."

"Hemmens forskningsinstitut bildades 1944 av husmodersföreningar och kvinnoorganisationer.  Staten finansierade verksamheten och målet var att rationalisera hushållsarbetet med hjälp av forskning och konsumentupplysning."

"1957 ombildades Hemmens forskningsinstitut och fick namnet Statens institut för konsumentfrågor, nuvarande Konsumentverket."

Vad livet lär en

”Ibland fylls jag av en hejdlös lycka vid tanken på att det alltid kommer att finnas barn. Ung och dum får man vara, det har jag också varit. Åldrad och dum är lite tråkigare. Man bör undvika dumhet, således försöka erövra litet människokunskap och vett under resans gång. Nyfikenhet är bra, men det bör vara en inkluderande nyfikenhet, som ger plats för reflektion och självrannsakan.”

Ur Här brusar strömmen förbi, skådespelerskan Stina Ekblads självbiografi från 2020. Stina är född 1954 och en "klassresenär", uppvuxen på ett litet jordbruk i Österbotten med få kulturella preferenser.

Född på en bondgård

 ”Vi har några kor, de står i båsen i ladugården, de vänder sig mot en när man kommer in och betraktar milt, de tuggar. Lukten i ladugården är stark, vi barn rynkar på näsan och vill inte gå in. Mamma och pappa byter kläder innan de går till morgonmjölkning och kvällsmjölkning, mamma knyter en duk om håret. Att lukta fähus är en klassmarkör. ”Hänger trådan å låfftar åv föjse”, heter det om de slarviga, de oordentliga, de fattiga. Deras kläder är alltså så dåligt sydda att det dinglar trådar från sömmarna, och så luktar det ladugård om dem. Sådan vill man ju inte vara. Man undviker ladugården, trots kornas underbara blickar. Fast när det kommer en kalv är det svårt att hålla sig därifrån. Jag traskar med pappa och Hjärton till Malax för att låta henne betäckas. Vi går längs vägen, pappa först med Hjärton i rep, jag bakom kon för säkerhets skull. Det är minst 10 kilometer till Malax, bilarna passerar snabbt på raksträckan. Hjärton är alldeles brun. Hon ser liten ut under den stora tjuren. Man släpper alltså in en ko till en tjur, strax klättrar han upp på henne och sätter igång med det som var tänkt att han skulle sätta igång med. Jag rynkar på näsan igen. Sen går vi hem samma väg. När kalven föds hjälper pappa den att komma ut. Hjärton kröker rygg och brölar, kalven skjutsas ut i en pöl av hinnor. Den har trubbig mule och vill suga på våra fingrar med sin sträva lilla mun. Mamma lagar kalvdans på råmjölken, det är det godaste som finns. Kalvarna kallas sippar. Det är roligt att ha en liten sipp i en kätte.”

Ur Här brusar strömmen förbi, självbiografi av Stina Ekblad, 2020.

 

Vi har liknande bakgrunder vi Stinor. Stina Ekblad är född 1954 och en "klassresenär", uppvuxen på ett litet jordbruk i Österbotten med få kulturella preferenser.

*

Jag tycker mycket om kor, dessa trygga, lugna, idisslande kreatur med mjuka, fuktiga mular. Minns hur mamma  hade en sjalett över håret och tog på sig en rona  (blåblus säger man visst på rikssvenska) och ibland vida byxor  (annars hade hon aldrig långbyxor) innan hon satte sig på en låg pall för att mjölka för hand. Väl begagnade ronor har jag sparade för deras affektionsvärde.

Jag följde pappa med Rosa till Holmlunds tjur i grannbyn. Jag hoppades att ingen skulle se mig när vi gick gammvägen fram med pappa först som ledde Rosa som svängde med rumpan och jag sist. Takten var sävlig. Det här var då småbruksepoken nästan var till ända i byn.

Kalvkätten med en söt kalv glömmer jag inte. Hur kalven fick råmjölk och hur en del togs undan för att bli kalvdans. Jag har några år in på 2000-talet bott så jag haft tillgång till råmjölk från närmast belägna mjölkbonde. Väldigt uppskattad lokalproducerad lyxdessert!

Lightroom

Finns det något mer rogivande än levande ljus? Här i huset tänder vi stearinljus.
Nu kom jag att tänka på en sång från söndagsskolan.

Det lilla ljus jag har,
det ska få lysa klart
Det lilla ljus jag har,
det ska få lysa klart,
lysa klart, klart, klart,
lysa klart.

Julkrubban

 

Detta är min alldeles egna julkrubba som jag lekte med en gång i tiden. När den tas ur sin kartong luktar det alldeles speciellt, lite syrligt då den har förvarats i ett ouppvärmt rum ända fram till jul. Figurerna är schablonmässigt tillverkade och målade men som jag tyckte om alla de där figurerna och tillbehören - det var ett dockskåp som bara fick lekas med under jularna.

Jag har sett så många fantastiska julkrubbor sedan dess, katolskt överdådiga, fantasifullt roliga - men ändå finns den här spartanska och reformerta krubban kvar långt in i hjärtat med hågkomsten av fina jular. Krubban visar en agrar miljö på vissa sätt likadan som jag själv växt upp i.

Luciatradition

Jag har inte skaffat mig någon Luciatradition hemmavid efter barndomens fina luciafiranden. Då det var Luciafirande med kaffe och mjölk/julmust och Lussekatter på Luciakvällen när pappa kommit hem från jobbet. Bara stearinljus lyste upp köket och från finrummet hördes i bakgrunden adventssånger på grammofonen.

Inget annat än de små ljusblå ljusstakarna med "guld" finns kvar. De där som är avsedda för julgransljus. Varifrån de härstammar vet jag inte. Jag har klippt till en röd stjärnformad duk av filt som påminner om den som användes på 50- och 60-talen. Det har hänt att jag försökt återskapa stämningen men inte till Lucia för då befinner jag mig inte hemma i masoniteköket.

Det Luciafirande som blev tradition i Stockholm var att, tillsammans med en kompis från KTH, gå till Adolf Fredriks kyrka tidigt på Luciamorgonen för att lyssna till Adolf Fredriks musikklasser. Lång kö utanför men väl inne var det mycket stämningsfullt med sång från koret och alla tre läktare så man blev omsluten av körsång. Till detta mängder av stearinljuslågor. Efteråt fikade vi på något morgonöppet café.

Efter min flytt det har jag och min väninna varje Lucia setts för att gå på kvällskonsert i någon kyrka (ibland konsertlokal), och före eller efter ätit ute, inte sällan på Operakällarens Bakficka. Och då kanske Luciafirande i Jacobs kyrka ett stenkast därifrån. Under pandemin blev det uppehåll men nu fortsätter traditionen.

Har du någon lång Luciatradition?

Bilälskare

En gång i tiden ser det ut som om jag hade tyckte för bilar. Här har jag ritat en figur som står på en bil. Underlaget för det ritade är masonite (så klart).

Idag ser jag bilen som enbart ett transportmedel. Hade jag stannat kvar i byn efter grundskolan hade min inställning till bilar varit annorlunda kan jag tro. Kanske hade jag haft flera bilar stående på gården, bilar i olika stadier av reparationsbehov. Min första bil, en Saab 96 V4,  årsmodell -68, hade kanske stått som relik någonstans. Hur mycket gillade jag inte rattväxel, bakhjulsdrift och frihjul.

Nu föredrar jag bilfritt och vill helst, om det går, gömma bilen helt när den står stilla.

*

Det blev en nationell nyhet i september 2020 då ett ödehus i Hörnsjö brann ner tillsammans med ett stort antal bilar. Av huset återstod efteråt enbart murstocken. Det hela var ingen estetisk syn, varken före eller efter branden.

Foto Per Landfors, Västerbottens Kuriren 2020-09-28

Klicka på texten ovan för att förstora

Nordmalings kommun påstod, i en annan artikel, att en så stor hög skrotbilar kunde ansamlas på ett och samma ställe på grund av att kommunen inte hunnit till Hörnsjö med sin miljöinspektion. Hmm...

Jamen skrotbilar finns väl över hela landet!? Javisst är det så men i Mellansverige, där det inte finns byar, finns dessa bilar på gårdar utan intilliggande grannar. I Norrland finns de överallt - det är naturligtvis inte helt sant det jag skriver men jag upplever att fulbilar är mer exponerade i norr. Endera håller kommunerna bättre efter sina invånare eller så är människor av någon anledning inte lika benägna att samla skrotbilar i söder. Är det en mentalitetsskillnad jag undersöker?

I städer förekommer väl inte skrotbilar på tomter över huvud taget, eller... Den meste finsnickaren jag känner är bilfreak på fritiden. Han håller de bilar han arbetar med inne i sitt garage i centrala stadskärnan i en sörmländsk stad. Allt under ordnade former. Fint så.

Almas dotter

  

Min mamma föddes samma år som kvinnor i Sverige fick rösta för första gången i historien. Hon föddes på samma dag som Gustaf II Adolf dog i strid i Lützen under trettioåriga kriget, fast 289 år senare. Hon fostrade mig till att våga säga vad jag tycker, att ha råg i ryggen och en kompassriktning så jag skulle kunna skilja på rätt och fel. Hon gjorde så gott hon kunde. Hennes grav har jag vinterbonat med gran- och enris från den skog hon ägde och vårdade sedan generationer bakåt.

Mjölkerskan

Jag hittade ett blogginlägg om äldre fototekniker och där fanns länkad en traditionell sång - The Milkmaids Song (Mjölkerskans sång).

Lyssna till The Milkmaid´s Song (Where Are You Going My Pretty Maid).

Om det finns någon liknande sång här i landet känner jag inte till men väl berättelser om fäbodstintor som kulade och blåste i näverlur.

 

Vackra somriga pappersbonader fanns i morfars och mormors kök. Om den här kända bilden fanns i deras ägo minns jag inte men bonaderna föreställde sommarsysslor på välmående småbruk. En av de stora pappersbonadskonstnärerna var Anders Olsson, född 1913, som målat bland mycket annat bonaden med mjölkerskan ovan. På nätet finns en beskrivning av Anders Olssons liv där jag fick veta att han levde så länge som till 1999. Det skulle jag inte ha gissat. Att lära nytt och mera hör till det bästa med livet. Kossor tycker jag också om men det finns de i denna tidigare jordbruksbygd som försöker göra narr av mig för det. De som inte har förstått tillvarons innersta ;-)

Häggströms skor

En gång i tiden fanns rätt många affärsidkare dära Vall´n varav två skoaffärer. Den ena låg i ett äldre trähus, den andra längs Storgatan i en vacker affärsbyggnad från 50-talet med stiliga entréer och stora skyltfönster (nu tömd och förvanskad). Kanske kan man säga att det sjöd av liv. En plastkasse från 1970-talet har kommit fram i dagen som påminner mej något om föritin (förr i tiden men inte längre bort än från 1900-talets andra hälft).

Häggströms
SKOAFFÄR

Tel 0930/10494
NORDMALING


SKOR FÖR HELA FAMILJEN

 *

Ingemar och Sally Häggström. 

1970-tal

I detta mindre trähus mitt i Nordmalings centrum låg skoaffären. Tittar man noga syns ljusskylten med SKOR ovanför entrédörren. Till höger, mellan detta fina hus och dåvarande bokhandeln finns på bilden Sibylla-korvkiosken som besöktes då och då på håltimmarna under högstadietiden. Senare byggde Sparbanken (senare Swedbank) sitt kontor där, bankkontoret som lades ner för ett par år sedan.

Bild från nätet.

Och nu har den enda kvarvarande banken dära Valln, Handelsbanken, dragit ner verksamheten och flyttat in i Swedbanks lokaler från sin stora, vackra äldre träbyggnad mitt emot kyrkan. Och observera att det lilla huset, som rymde den skoaffär som beskrevs, syns till vänster.

Det är det mest fantastiska av allt - att detta lilla trähus står kvar! I centrum! Inte rivet!

Skepp ohoj

 I anteckningsboken jag hittade fanns många olika ämnen som intresserade min far som barn och ung. Till exempel olika segelfartyg och de olika seglens benämningar. Det är kul att bläddra i boken, som har sidorna paginerade för hand, och inse vad en pojke i sågverkssamhället Rundvik intresserade sig för. En pojke i en familj som även bedrev småskaligt jordbruk.

Seglens benämning.

Här har principerna för olika segelfartygs master antecknats. Skeppen är bark, skonert, brigg, skonare och galeas. Det bästa sättet att lära sig fakta och komma ihåg dem är fortfarande att skriva ner dem!

I den här boken börjar den handstil som kom att bli pappas alldeles egna att bildas. Jag gissar att det här är antecknat efter skolgången men inga årtal finns angivna här.

Barnteckningar från 20-talet

Här ser vi en riddare i full mundering: heltäckande kroppsrustning samt lans och sköld. Hästen är täckt med ett schabrak. På sidan om i bakgrunden syns en del av riddarborgen med 9 våningar(!) och torn. Kan det vara takfönster på tornhuven? En ganska så omöjlig fantasi. Det är medeltiden som avbildats på teckningen.

Blyertsteckningarna finns i en liten linjerad anteckningsbok med svarta vaxpärmar.

Här på sidan 32 och 33 har dåtidens verklighet avbildats. Det är en flygmaskin sedd framifrån, ett propellerflyg med fantomen bakom spakarna - men nej, det är en pilot i skinnhuva och flygarglasögon.

Nästa avbildning är en pansarkryssare. När bilden kom till var första världskriget över men kanske florerade bilder av de pansarkryssare som tjänstgjort under kriget i tidningar. Teckningarna är gjorda av pappa som föddes 1917.

Folktro

 

Jag kommer aldrig att sluta förundras över att jag som barn på 50- och 60-talen levt med människor av en generation som haft sin folktro levande parallellt med att  kristendomen var den officiella tron. Minns tant Alma R som berättade med inlevelse om vittra, minns William R som berättade även han om hur han sett vittra och även hur de oroade korna, har hört Aina B berätta om hur hon sett baran rulla över tröskeln i en granngård och jag är uppväxt med berättelsen om när Israel mötte en vitklädd dam mitt på ljusa dagen som med sin handväska skrämde hästen så att den kom i sken ända hem till Olofsfors bruk. Även berättelsen om att morfarsmor ville att sönerna skulle gå ett eller tre varv motsols ladugården med korna innan de släpptes ut på skogsbete som skydd mot oknytt (antar jag) nämndes någon gång. Men det var i sluttampen av tiden för folktron, industrialismen och tron på vetenskapen gjorde att sönerna tyckte det var onödigt eller skämmigt. Allt det här intresserar mig mycket.

Det ligger så rätt i tiden att en antologi nu ges ut som tar sig an frågan om människans tendens till att besjäla sin omvärld från folktro och mytologi till religion. Ända fram till vår naturvetenskapliga syn på världen har människor trott på en "levande" natur: skogsnymfer, dryader, vättar, tomtar, najader, halvgudar, sirener - you name it! Ja till och med storsjöodjur och skotska Nessie. Självfallet är denna bok litteratur för mej eftersom jag ser på naturen som något som inte endast finns till för att exploateras av människan.

FOLKTRO, en besjälad värld. Författare är Andreas Winkler, Britt-Mari Näsström, Camilla Asplund Ingemark, David Thurfjell, Gabriella Beer, Jerker Blomqvist, Joel Halldorf, Karin Blomqvist, Kristina Ekero Eriksson, Lars Lönnroth, Lena Kättström Höök, Per-Johan Norelius, Tommy Kuusela, Tora Wall. Redaktörer  Kurt Almqvist och Lotta Gröning.

Två kulturer: stad och landsbygd

 

Mamma och pappa hade under några somrar i början av 50-talet ett sommarbarn på grönbete hos sig. Det var en pojke i från en Stockholmsförort. Han var äldst i syskonskaran. Alla verkar ha trivts med arrangemanget. Vänskapen med mina föräldrar blev livslång. 

Det här sättet att låta stadsbarn få komma ut och njuta av livet på landet var välorganiserat. Barnen kunde få komma till barnkolonier eller feriehem. Jag tänker på kollot Barnens ö samt känslan i  Här kommer Petter.  En sommarberättelse av Hans Peterson från 1963 som blev tv-film.

Gunnar fick vara med om sådant som inte var vardagsliv i förorten. Gå i skogen, plocka bär, äta blåbärssoppa med klimp, rida på en kviga, vara med när höet hässjades och åka höskrinda, bli biten av en huggorm, se hur handmjölkning gick till, inse varifrån mjölk och ägg kommer och mycket mycket mer som var nytt för en liten Stockholmsgrabb. Han fick uppleva:

Kultur kontra natur
Stad kontra landsbygd
Det tämjda kontra det vilda 

 

Jag minns när jag själv för första gången upplevde kvartersindelning i en tätort. Så annorlunda, så fyrkantigt, jämfört med slingrande vägar och skog att röra sig fritt i.