Visar inlägg med etikett dikt. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett dikt. Visa alla inlägg

9 april 2024

Bildningtörst

Här på bloggen har jag skrivit så pass mycket om bildning att det borde ha en egen etikett men så är det  inte ordnat. Bildningsförakt skrev jag om i september 2020.

På det inlägget fick jag en bra kommentar av Margareta som skriver:

Ofta tror jag att bildningsföraktet är en slags sköld man håller upp för att dölja sin egen mindervärdighetskänsla.

Och på tal om bildning kommer jag att tänka på Hilda Olssons (Kerstin Hed) dikt:


Studiecirkeln

Det var blott några stycken, ett dussin knappt.
Det var långt mellan byarnas tjäll —
men på halkiga vägar de kommo ändå
till ett möte var torsdagskväll.

Det var muntra ord och betänksamma ord
på bygdens sävliga mål
kring ett bord, där aprildagens blåsippskörd
stod och glimmade blygt i sin skål.

Det var ovana grepp kring penna och bok —
det var blickar med längtan och dröm,
som förstummats och stängts vid dagens tramp
vid spis, vid spade och töm.

Det var riksdagsmannens pojkar och statarns Karl,
det var Sörgårds och så några fler.
Den som ingenting visste, fick stöd och hjälp
av den, som fått lära sig mer.

Det var kanske ej kunskap av stora mått,
men den lyfte dock tanken på färd
och skänkte en glimt av vår tid och dess liv,
av vår stora, härliga värld.

Det var ingenting som gav ära och guld —
men de unga, de sågo ändå,
hur rymden vidgades, mer och mer,
över vägen, de hade att gå.

Och det var, som om hela rummet blev fyllt
av en hög, förunderlig makt —
det var ungdomens heliga allvar, som än
ej bränts till cynism och förakt.

Det var som en kväll, när dimman är tät
kring ensliga planer och hus,
och man tänder en lampa — så stod det kring dem
som en brinnande cirkel av ljus!

 *
 
 
Jag läser flera romaner skrivna före min tid på jorden där bildningsivern varit stor hos romanfigurerna. Det är så annorlunda mot idag. Tänk att leva på den tiden då varje arbetare insåg att kunskap ger bildning och förståelse för omvärlden och delvis makt över sitt eget liv. Då människor kände behov av att förkovra sig i ämnen de ville ha mer kunskap i. Då människorna inte slöat till och blivit självtillräckliga och faktaresistenta.
 
Och med Margaretas kommentar fick jag ytterligare bildning. Jag har diktböcker av Kerstin Hed men kände inte till att det var pseudonymen för Hilda Olsson. Nu vet jag och är tacksam för det!

Hilda/Kerstin var författare och lantbrukarhustru och sa så här om sitt författarskap: "Hos mig har dikterna fötts under dagens arbete i köket, ladugården eller ute på ägorna och så har jag skapat fram det på kvällarna när familjen sovit."
 

21 mars 2024

Kollektiva stigar

Ordet stig
tycker jag om.
Det vandrar i mig.
Stigar är människans finaste
nervtrådar.

    Göran Greider

Stig i Sverige. Fotograf Lars Johansson.

Människans historia och kulturarv på olika platser är ofta väl utforskad och dokumenterad. En ny antologi, som givits ut av tre svenska forskare, skriver om det som knyter samman platserna – stigarna.
– Det är diskreta lämningar, men med ett stort kulturellt avtryck, säger Daniel Svensson, historiker vid Malmö universitet. 

*

Stigar leder både framåt för de som går på dem och bakåt i historien. Dessa smala vägar finns världen över och är lika gamla som mänskligheten. Men de bevaras bara så länge de används.

– Se – men inte röra, är ofta det som gäller på museer som skildrar historia eller kulturarv. Men med stigar är det tvärtom; så länge vi trampar på lämningen så kommer den att finnas kvar, rörelsen blir en del av ett levande kulturarv, säger Daniel Svensson.

I den nyutgivna antologin Pathways: Exploring the Roots of a Movement Heritage samlar Daniel Svensson, tillsammans med Katarina Saltzman från Göteborgs universitet och Sverker Sörlin från KTH, texter som beskriver stigarna ur olika perspektiv. 15 forskare från länder som Indien, Israel och England har gett ett brett anslag som delats in i tre delar med historia, berättande och kulturarv som teman.

*

 – Stigar är levande spår av det förflutna. Visst tillkommer nya stigar och andra försvinner, men ofta fortsätter vi följa de stråk där andra gått före oss. Ändå har stigarna sällan betraktats som ett värdefullt kulturarv, kanske för att de är så anspråkslösa och flyktiga, säger Katarina Saltzman, etnolog och landskapsforskare vid Göteborgs universitet.

HÄR finns denna text i sin helhet.

Det var i Talkshow i P1 den 9 augusti 2023 som jag hörde ett inslag om stigars kulturvärde. Jag satt i bilen och lystrade till, blev omåttligt glad över att detta har uppmärksammats inom forskningen. I samma veva hävdades det att med KOLLEKTIV INTELLIGENS kan vi hjälpas åt att bevara dessa sköra kulturarv.

Inslaget kommer 30 minuter in i programmet och är 14 minuter långt med Sverker Sörlin som gäst.

 *

Jag minns än en gång stämman i maj 2023 då jag sa att stigar i vår skog är viktiga att bevara när nu markberedning ansågs som ett måste vid avverkning av skog. Det var som att tala med en vägg. Jag nämnde den vackra kärrväg som markbereddes bort vid kalhuggning av tre fastigheter  i direkt anslutning till byn år 1996. Det här var innan jag blev hemmansägare. Den väg jag ofta vandrat och fortfarande utnyttjade fram tills dess den plöjdes bort. Det var en väg som vi kallade Anna Thurdins väg eftersom Anna bodde där kärrvägen startade. Den hade mist sin funktion som väg men var fortfarande tydlig och lite bredare än en stig. Intill växte barrträd av olika ålder, med olika dimensioner och höjder, med skägglav, svampar, blåbärris, linneor och mycket mer. De speciella berghällarna stack upp ur markväxterna. Stigen var täckt av barr som doftade granskog när sommarsolen låg på. Den är helt borta nu, jag har försökt att vara stigfinnare men misslyckats. Där i skogen och på stigen hade kor på skogsbete rört sig till slutet av 30-talet på väg till och från de olika sommarladugårdarna.

Ingen annan på stämman verkade förstå vilken stig eller gammal kärrväg jag menade. Kanske hade ingen annan av hemmansägarna gått den??? Erik J sa att de träd som fällts vid fätået hade hemmansägarna fått ersättning för. De hade gått och räknat stubbar efter avverkningen som skett alldeles för vidlyftigt. Ekonomiskt värde är tydligen det enda som betyder något. Vad är kulturvärde?

Fätået är en byallmän stig som löper parallellt med skogsbrynet alldeles utanför gärdsgården/fastbandhagen som omgärdade byn. Skogen hade ett nätverk av betydelsefulla stigar när jag var ung och det storskaliga maskinella skogsbruket tog fart. Efter stämman 2023 står det klart att för hemmansägarna betyder landskapet ingenting, det landskap som skapats genom äldre jord- och skogsbruk, kreatursbete på skogen. Stigar, boplatser där byggnader stått som nu är borta... inget att minnas för nu de levande.

Vi hemmansägare som är förstagenerationsakademiker har inte naturligt med oss abstrakt tänkande från hemmet. Vad är t ex immateriellt kulturarv? Vi ser även ut ut att sakna insikt i hur kollektiv intelligens kan användas.

Förutom kärrvägen (röd linje) är även den del av fätået som tydligt fanns kvar i terrängen, numera borta (prickad). Den har slyat igen efter avverkningen.
 
*
Poeten och filosofen Lars Gustafssons Ballad om stigarna i Västmanland tar upp stigars immateriella värde:

 ”… vi skriver stigarna, och stigarna blir kvar, och stigarna är klokare än vi, och vet allt det vi ville veta.”

(...)

"…Vem gjorde stigen? Kolare, fiskare,
kvinnor med magra armar som samlade ved?

 (—)

 Alla och ingen. Vi gör den tillsamman,
också du gör den en blåsig dag, när
det är tidigt eller sent på jorden:
vi skriver stigarna, och stigarna blir kvar,
och stigarna är klokare än vi,
och vi vet allt det vi ville veta.”

Målning av Anders Stimmer
 

15 mars 2024

Saknad

Idag begravs min allra bäste vän A. Det är sorgligt.

*


När man inte längre orkar skriva, måste man minnas.
När man inte längre orkar fotografera,
måste man se med själens ögon.
När man inte längre orkar läsa,
måste man vara fylld av berättelser.
När man inte längre orkar tala,
måste man klinga.

När man inte orkar gå, måste man flyga.
Och när den tiden är inne,
måste man avstå från sitt minne,
sin själs ögon, sluta klinga
hålla tyst och slå ihop vingarna.

Men hur det än går, fortsätter berättelsen, fortsätter.


Eeva Kilpi

 

17 januari 2024

Frostrosor

 

Isbelupna äro mina fönster.
Kom och titta på dem båda två!
Du kan aldrig tro, hvad vackra mönster
Vinterns andar ritat deruppå.

Kan en mästare med konstens penna
Få en stjerna som den här? O, nej!
Kan en sådan spets du få som denna,
Med brodér-nål? Nej, det kan du ej.

Jag just tycker mig en smul förmögen:
Nya taflor komma hvar dag.

Det är väl! Men bladet kan sig vända
Rutans verld är av en skör natur:
Hela herrligheten dränks kanhända
Innan qvällen i en vattenskur.


Elias Sehlstedt

17 augusti 2023

Ett älskat ställe

Tyck synd om alla fula små
stationssamhällen
där aldrig i livet
du kan tänka dig att bo
Förakta inte!
Överallt finns rum
som någon älskar
Runda små dukar
av vit spetsbrodyr


Elsie Johansson
ur Tigerfrukost, 1989





11 maj 2023

Hur länge varar en hågkomst?

Jag kom plötsligt att tänka på
tant Edla
som dog för sjuttio år sedan.
Hennes hus är för länge
sedan borta,
graven också
och hur länge man kommer
att minnas henne
beror på mig.

.

Nils Åker
DN 1/6 2017

13 mars 2023

Vatten - en självklarhet?

Allt vatten i världen ingår i ett kretslopp. H2O är en fantastisk kombination av atomer. Allt återbrukas utan att vi normalt tänker på detta. Det är ett världssomspännande system kring jordklotet som vi kanske inte så ofta tänker på hur det det fungerar. Dikten nedan av Wislawa Szymborska beskriver detta kretslopp underbart fint.



VATTEN

På min hand faller en droppe regn
som tappats från Ganges och Nilen,

Från himlafrosten i valrossmustaschen,
från sönderslagna krukor i Ys och Tyros.

På mitt pekfinger
är Kaspiska havet inget innanhav,

Och Stilla havet rinner fogligt in i Rudawa,
samma ström som varit moln över Paris

år sjuhundrasextiofyra,
den sjunde maj klockan tre på morgonen.

Här finns inte munnar nog att säga
alla dina förbiilande namn, vatten.

Jag borde benämna dig på alla språk
och uttala alla vokaler på en gång

och samtidigt vara tyst – på grund av en sjö
som inte hunnit få något namn,

den finns inte på jorden – och på himlen
finns ingen stjärna som speglar sig i den.

Någon drunknade, någon ropade på dig när han dog.
Det var länge sedan och det var igår.

Hus har du släckt, hus har du ryckt bort
som träd och skogar och städer.

Du har vistats i dopfuntar och kurtisanbadkar.
I kyssar och i kistor.

Vadhelst närhelst varhelst något har hänt
står det skrivet i Babels vatten.

Wislawa Szymborska
Ur Salt, 1962

Fruset vatten

Raderna som ger mig en fördjupad tidsupplevelse är dessa:

Och Stilla havet rinner fogligt in i Rudawa,
samma ström som varit moln över Paris

år sjuhundrasextiofyra,
den sjunde maj klockan tre på morgonen. 

(Rudawa är en flod i södra Polen)

Faktaboken Vattnet i vår värld av Malin Falkenmark och Arne Forsman finns i min bokhylla och beskriver vattnets eviga kretslopp / cirkulation bra men på ett helt annat sätt, vetenskapligt.

1 mars 2023

BIDRAG TILL STATISTIKEN

Av hundra människor

är de som vet bäst
minst femtiotvå,

de som med tvekan tar ett steg
nästan hela resten,

de som är redo att hjälpa till,
bara det inte tar för mycket tid,
så många som fyrtionio,

de som alltid är snälla,
för de kan inte annat,
fyra eller kanske fem,

de som kan beundra utan avund
– arton stycken,

de som har förts vilse
av sin ungdom som förgått
– sextio, sextiofem

de som inte är att leka med
 – fyrtio plus fyra,

de som lever i ständig ångest
för någon eller nånting
– hela sjuttiosju,

de begåvade för lycka
– inte fler än tjugofem,

de harmlösa en och en,
som förvildas ihop,
säkert över hälften,

de grymma,
då läget tvingar dem därtill,
lika bra att inte veta
ens på ett ungefär,

de visa av skadan
– inte många fler än
de som var kloka förut,

de som inte får ut nånting
av livet utom tingen
– trettio stycken,
fast jag önskar att jag hade fel,

de hopkurade och pinade
utan lyse ute i mörkret,
räknas till åttiotre
förr eller senare

de rättfärdiga
– ganska många, trettiofem,

men om det draget ska hänga ihop
med en strävan att förstå
– tre

de som är värda att tyckas synd om
– nittionio av hundra,

de dödliga
– hundra av hundra

En siffra som hittills har stått sig.

Wislawa Szymborska (1923-2012)
Övers. Anders Bodegård

Wisława Szymborska, polsk poet och essäist som tilldelades Nobelpriset i litteratur 2006.

15 december 2022

VYKORT

VINTERVÄG

Snön faller    Bussar går
i tovskor genom skogarna
Plogbilen
vinterdagens morrande Nike
sträcker ut sin vinge
och bereder väg
till ödemarkens hem
åt föreläsaren
med portföljen full av splitter
från världskrevaden

Birger Norman, 1957


 

22 november 2022

Hyggesfritt

 

 Klicka på bilden för att komma till mer info.

Skogsstyrelsen har kanske ändrat sin inställning till skogsbruk och skogsvård något. Det går min/vår väg nu när kalhyggen börjar ifrågasättas. Nu pratas och skrivs det om t ex plockhuggning, blädning, luckhuggning, överhållen skärm även bland dem som inte är miljömuppar eller skogsmullar.

Vecka 48, den 28 november - 2 december 2022, erbjuder myndigheten digitala seminarier och föreläsningar. Bara det! Något för oss hemmansägare apropå det skogsinnehav vi tillsammans äger i byn...

För flera år sedan hade jag telefonkontakt med Mats Hagner, professor emeritus i skogsgenetik, skogsskötsel och skogsekonomi vid SLU i Umeå. Han har sedan 2000-talets början förespråkat hyggesfri avverkning enligt en metod som han kallar Naturkultur. Hela skogssverige (stat, skogsbolag och skogsproduktionens intresseorganisationer) har starkt arbetat emot hans tankar. Han har blivit hårt ansatt, inte minst i norra Sverige. För mig var hans tankar om skog och skogsproduktion inte alls verklighetsfrämmande.

Och kan ni tänka er: nu bjuder staten genom Skogsstyrelsen in till digitala seminarier om hyggesfritt skogsbruk.


TRÄD, MÄNNISKOR

Där vi står länge tillsammans
med slutna ögon
lutade mot varandra, medan något
strömmar mellan hjärta och hjärta, och blodet
susar i våra inre åderträd
ut i musklers årsringar,

sluter jag ögonen, lägger
min hand mot trädstammen,
stryker över barken, känner och
framkallar en värld,
de skrovliga ytorna, de släta, alla fårorna,
låter handen betrakta varje utväxt.

Trädet hämtar sol och regn,
saven stiger, når ut i
samtliga celler, jag lyssnar till löv
som smeker varandra i vinden,

lägger min kind mot trädstammen,
minsta känsla av hemlöshet i kroppen
försvinner genom trädets lugn, eller är det trädet
som tar emot min beröring, önskar sig den?

Är vi annat än träd
som har släppt rötterna
och börjat vandra?

Pia Tafdrup
Ur Berøringen av hud, 2022
Tolkning från danskan av Jan Henrik Swahn

Dikten återfinns i kulturtidskriften Balder nr 2/2022  med temat "Träd".

10 juli 2022

Jungfru Marie sänghalm


De här är två av de vilda ängsblommor som finns på gården i Mellansverige - gulmåra och Johannesört.

Gulmåran, eller Jungfru Marie sänghalm, ger en så fin väldoft i ett rum om den plockas in i en bukett. En riktig högsommardoft! Som Karlfeldt fångade i en dikt vars ena vers lyder så här:

Lovsång och vällukt välla,
kornknarr, sänghalm.
Dimman från ängens källa
smyger sig till hans bröst.
Nejden befriat andas,
kornknarr, sänghalm,
sommar och svalka blandas,
avlande sonen höst.

Erik Axel Karlfeldt

Förklaringar:
Kornknarr brun och grå rallfågel med knarrande läte (den rara fågeln har jag hört och sett här men endast en sommar) sänghalm gulmåra, Jungfru Marie sänghalm
Lovsång kornknarrens sång; vällukt gulmårans doft; hans bröst skymningsgudens bröst

1 maj 2022

Vintern rasat ut...

Valborgsmässoeld och manskör - det som krävs på valborgsmässoafton.

Vintern rasat ut bland våra fjällar
Drivans blommor smälta ner och dö
Himlen ler i vårens ljusa kvällar
Solen kysser liv i skog och sjö
 
Snart är sommarn här i purpurvågor
Guldbelagda, azurskiftande
Ligga ängarne i dagens lågor
Och i lunden dansa källorne
 (...)
ur Längtan till landet av Otto Lindblad
 
Första maj och flaggan fortfarande i topp.
Träff med likasinnade byggnadsvårdare.
På hemväg fika i en vitsippsbacke.



Allt blev mitt
Jag var hos våren
Jag var vacker
Jag var älskad

Högt och länge
sjöng jag
i ljusgröna skogar –
för våren
min älskare

Så gick jag hem
till sist.
Till matematiken.

Sedan
har jag aldrig mött våren
ensam
och aldrig
känt mig så älskad

Dikt av okänd

28 februari 2022

Fungerande samhälle

Jag tror på de små sophögarna
jag tror på de stora frågorna och de kolossala
    problemen
Jag tror på den lilla tingsrätten och den stora
    stötestenen
jag misstror den enda vägen
Jag tror på de många stigarna
Bodil Malmsten
Ur Liturgi för den offentliga sektorn, den enskilda människan och sophämtningen

 

25 februari 2022

Medeltiden var inte mörk

"Innan solstrålarna når sin jordiska bestämmelseort
måste de färdas miljoner mil.
Om destinationen är Chartres,
tillkommer en extra finess strax före resans slut:
fönstrens glasmålningar badar strålarna i färg
innan de når fram till golvet."

 

 

Det är vår tid som är mörk.

21 september 2021

Trasmattern

Här kommer en dikt på mål av ångermanlänningen NilsErik "Nicke" Sjödin ur boken Åslappe utgiven 1983. Diktboken funnen second-hand på PMU i Gullänget 2021. Köpte den såklart utan tvekan.

Målet kan vara vanskligt att förstå för många - i slutet av boken/dikten finns en förklarande ordlista. Bygdemål är verkligen ett försvinnande immateriellt kulturarv! Vem kan idag tala som man gjorde i hembyn för femti år sen? Jag är glad över de inspelningar jag gjorde och som finns bevarade - nu digitaliserade.


TRASMATTERN

Hele live
- häll åtminstone
hårta tå e -
å styvt de
ligg på gôlve.

Å på de
far man
å jodde
å gå.

Stryk
skull man ha.

Jodde å gå
på sjålve live.

De som va.

Skelkesskjorta
som han hädd på säg
då åldri na
va å gära.

Osleten
syns den ranna.

Mang e
förkläa.
Ingrint
å blekt borti.

Na gråbussarona
som koa sitt kvär ti
sä man häktes
på matta.

Duken
som låg ommapå
förstradion.
Genom spets´n
hörle man
att värla brann.

Men vacker va´n.

Huvekläa
bögle tå blotrycke.

Förstpyjamas´n
som han hadd ti slåttanna.
Faan vet
om int de va sist´n å.

Sofflocktyge
vä flottfläcken på.

Svettfläcken
men´jäg.

Sadusinern
- ny värenda jul -
gå bra å känn igen
häri matta.

Ållting
finns där.

Gammelvärla
å pyltepåkläa
å hårdasplaga.

Skreftesrocken
´n lit´n bit,
fodre
borti storväst´n,
överdel´n
tå fårskinnsfäll´n
å langkalsongern´,
brun,
blå
å hålvit.

Å tänk säg
att dä ä tôcke
man far å jodde
å gå på.

Stryk
skull man ha.

Men bruslöja
ligg härpå lofte´
ti blåkoffort´n.

Råttgnegen
lite grann
men ålldeles tydli´.

 


HÄR finns att läsa om trasmattans historia

Förklaringar av några dialektala ord i dikten:
hårta - hälften
styft - drygt
gôlve - golvet
jodde - traska
skelkesskjorta - tunn skjrta
åldri na - inte ett dugg
osleten - psliten
ingrint - "ingråtna"
koa - kåda
kvär - kvar
häktes - snubbla
bögle - bucklig
sadusin - kort gardin [cafégardin är väl närmaste benämning idag]
pyltepåkläa - kläder som man tar på sig varvtals mot kyla
hårdas - helgdags-
skreftesrocken - den man hade när man gick till skrift, oftast vid konfirmation
hålvvit - halvvit, grå
råttgnegen - råttgnagd

4 september 2021

Rönnbär

SEPTEMBER

Så förklingar de, sommarens andetag,
men betänk när din saknad känns svår
att den sommar som väntar är närmare i dag
än vad faktiskt var i går.

Mats Holmberg (1943-2016)

Otroligt vilka stora och många bärklasar rönnarna har i år. För ett par år sedan var det likadant och då trädde jag girlanger till tusen. Somliga varvade med röda nypon men här på fotot endast rönnbär. Naturen är rik och jag med en.

5 juni 2021

Sommarnatt

2 juni klockan 22.57
3 juni klockan 04.33

Kommer att tänka på Jeremias i Tröstlösa och den dikt han skrev på närkingska.

En borde inte sova, då natta faller på,
för tänk då blänker stjärnera högt oppe i det blå.
Dä ä så tyst och stilla.
Te sova vure illa.
Jag vandrar mina vägar över slätt å gynom skog,
å stjärnera di följer mej, så sällskap har jag nog.

En borde inte sova när natta faller på!
En borde se på stjärnera…
En borde vara två.”

Jeremias i Tröstlösa

 

Här är hela dikten sjungen på rikssvenska.

 

2 juni 2021

Väldoft

 

Syrénbuketten står sig också efter lång dags färd mot natt. Den plockades under tidig morgonsvalka, det mesta av det gröna plockades genast bort och buketten sattes direkt i vatten, snittytan får inte torka. Se så fin den håller sig dag fyra. Ofta brukar syrénblommorna sloka snart efter att de plockats in.

 

Doften är ljuvlig. 

***

Ute är det häggarna som blommar och doftar just nu. En så underbar tid!

Jag såg att häggen blommade
det kom en doft från den.
Då sa jag till min älskade
"Se, och känn!"

Hon stod vid makaronerna,
hon sydde på en klut
och när hon lyfte ögat
hade häggen blommat ut.

Alf Henriksson

31 maj 2021

Tapetfynd

En bit av en papperstapet återfanns. Den sattes upp 1956 och sitter på väggarna i sommarstugan under den tapet som jag valde och tapetserade med på 70-talet. Då helt utan tanke på dokumentation hur det såg ut före omtapetsering. Så bra då att en bit 50-talstapet fanns kvar. Diskret kan man kalla färg och mönster.

En masoniteskiva där en dikt ur en tidskrift (antar jag det är) uppklistrad. Runt kanterna klisterremsor av papper avsedda för tätning av innanfönster. Det blev en tavla i sommarstugan på 1950-talet. Återfunnen lite bedagad i ett högskåp.

 

TRYGGASTE VANDRING I VÄRLDEN

Vildbin surrar vid källan och backens ljung
Mor och jag genom hagen med korna. Mor är ung.
Detta är längesedan. Innan din väg blev tung.

O denna tid av ro för mej, oro för mor!
Hagen är Äventyret! Källan är öppen och stor.
Källbusen här i blåsvarta källgapet glor.

Tryggaste vandring i världen, vandring med dig.
Söndagsklänning som lyser på kossornas vattenstig.
Ändå din oro: Pojken. Källan. Gud hjälpe mig!

Hastiga steg! Det är långt till källan ännu.
All din ängslan förgäves. Nog hinner väl du
långt före plasket och vattenspegeln itu!

Tryggaste vandring i världen: En hand som tar
barnets i sin vid en källa, speglande klar,
håller den hårt i sin medan faran är kvar.

Länge vandrar vi vilse i somrarnas brand.
Slutligen når vi källornas brådsvarta rand.
Griper då minnet trofast en trevande hand.

HOLGER WASSTORP

 


11 maj 2021

Förnöjsamhet

Nu, fader i himmelen, vill jag säga ett ord till dig.

Jag talar öppenhjertigt och fritt, såsom vi också höra
till samma familj, och du är en som förbarmar sig.

Jag skall derföre säga dig hvad som jag ämnar att göra:

Jag vill sjunga och måla för mig ensam och allen, helt tyst och stilla.
och aldrig göra den ringaste i verlden det minsta illa.

Dig älskar jag, o min himmelske store fader,
om du vill tro mig i dessa mina enfaldiga rader.

Och jag älskar äfvenså din stackars son och alla
dina andre söner, hvad än man i verlden dem allt må kalla.

Din ande älskar jag ock i ord och gerning. När almar och lindar susa,
så hör jag din ande också, likasom då höga vattufall brusa.

Med blommor ha du oeh din ande öfverstrött åt mig min stråt
och med tistlar äfven, hvilka med rosorna följas åt:

Röda rosor och hvita och blå, o lefvande Gud, och blad så gröna.
Hur har du ej smyckat för mig min äng och gjort mina hagar sköna! 

För min del är jag sjelf blott ett för foder mejadt och afslaget hö;
Och derföre nu — när helst du tycker, o min gode fader — så vill jag dö.

C J Love Almqvist

 

Bild från en del av min fina äng.

Den här dikten hade jag aldrig hört förrän jag lyssnade på ett gammalt Sommarprogram med Astrid Lindgren från 1993. Hon läser den här dikten som avslutning på intervjuprogrammet och den var oerhört väl vald med tanke på hennes barndom, uppfostran, hennes uppskattning av det dåtida jordbrukslandskapet och hennes författarskap.