8 mars - Internationella kvinnodagen och Hertha

År 1856 kom roman Hertha av Fredrika Bremer (1801-1865) ut. Visst har jag läst och hört om den många gånger som en roman som hade en nyckelroll i kvinnors emancipation - men det är först 168 år senare som jag läser den. Jag föreslog att vi skulle läsa den i det informella litteraturgäng där jag ingår. Det ska bli spännande att diskutera den här feministiska klassikern vid nästa träff. Hertha och Yngve Frej är tvillingsjälar och Hertha berättar att hon vill starta en bildningsanstalt, en högre skola,  för unga flickor, inte i franska eller tyska eller musik eller rita, eftersom det finns många andra ställen där detta lärs ut. Nej, flickorna ska lära sig tala, argumentera och besvara frågor som: vad är jag, vad kan jag och bör jag? Yngve ställer upp på Herthas idé och arbetar för den på villkor att även ynglingar får komma med. Och så bestäms.

Hertha, eller en själs historia är i sanning ingen feelgoodroman, en genre som är populär bland många idag - Bremer skrev en idéroman. Intrigen är ganska häftig.

Boken påverkade den tidens samhälle starkt. Bremer skriver ut sin mening rakt på sak utan omskrivningar. Fredrika Bremer förde en kamp för att ogifta kvinnor skulle räknas som myndiga.

• 1858 röstade riksdagen för en lag som innebar att ogifta kvinnor som fyllt 25 år fick rätt att efter anmälan hos domstol bli myndig. Det var två år efter att Hertha kom ut.
• Först genom en ny lagparagraf 1863 blev ogifta kvinnor myndiga vid 25 års ålder utan ansökningsförfarande, och 1884 vid 21 års ålder (som var männens myndighetsålder), men gifta kvinnor förblev omyndiga ända fram till 1921.
  
• Fredrika Bremer själv, som fått en ansenlig inkomst av sin litterära verksamhet, hade redan 1840 gått till kungs med en anhållan om att bli myndigförklarad. Den 14 december 1840 beviljade konseljen och kung Karl XIV Johan hennes anhållan.

Ulrika Jacobsdotter, moster till min morfarsmor, blev myndigförklarad 1862 genom att fadern skrev till kungs i ärendet. Hon var då 54 år gammal och kom att bli stadd vid god kassa genom fadersarvet och  ville ha egen rådighet över sina egendomar och slippa en manlig förmyndare som utsågs av samhället. Och det slapp hon på detta vis fyra år efter lagändringen. Som helhet har kvinnornas situation förändrats mindre på landsbygden än i städerna.

Ensamstående kvinna myndigförklaras år 1862
Internationella kvinnodagen 8 mars
Fredrika Bremer, författare och kvinnorättskämpe

Salongsinteriör från Fredrika Bremers tid. Kvinnorna broderar och mannen läser tidningen. Kvinnor var omyndiga och underställda en manlig släktings förmyndarskap. Teckning av Fritz von Dardel 1852.

Från Wikipedia

Kvinnors medborgarrätt 1914

1913-1914 togs initiativ till att över hela Sverige samla in kvinnors underskrifter och därmed kräva rösträtt. Så även i Västerbotten. Jag har hittat tittat igenom alla sidorna med namn från länet som samlades in och där räknat till 45 kvinnor i Nordmalings socken som skrev under uppropet om kvinnors medborgerliga rättigheter. Jag kan ha missat någon. Det är naturligt att kvinnor i städerna Umeå och Skellefteå var i majoritet. Sidorna med namnteckningar är digitaliserade och kan nås på Riksarkivets hemsida.

Det var modiga och framsynta kvinnor, de flesta av dem yrkesarbetande med utbildning och/eller med en framträdande samhällsposition som skrev under uppropet. De gick i bräschen för alla övriga och fick strida för den gemensamma saken. Än idag betraktas ofta kvinnor med stark vilja eller uttalade åsikter som häxor. Vid den här tiden miste de lärarinnor som gifte sig sin lärartjänst, en lärarinna skulle bli vid sitt kall.

Här lyfter jag fram de kvinnor i socknen/kommunen som visade sin viljeyttring i rösträttsfrågan:

Kvinnornas opinionsyttring för politisk rösträtt och valbarhet.
Vi undertecknade, svenska kvinnor, ansluta oss till kravet på full politisk medborgarrätt för Sveriges kvinnor.

 

         Namn                                    Titel                                                Yrke                        Adress

Så här ser en sida med namnteckningar från Nordmaling ut.

På detta kända foto syns Elin Wägner, en av förkämparna för kvinnors rösträtt, med hela bibban inbundna namnunderskrifter som lämnades in till riksdagen 1914. Det var drygt 350 000 kvinnor som skrev under uppropet om kvinnors medborgerliga rättigheter, för att vara mer exakt var det 351 454 underskrifter som låg till grund för beslutet att även kvinnor fick rösta. 1919 röstade riksdagen igenom rösträtt för kvinnorna, 1921 var det första valet där kvinnorna fick delta.

    "I september 1921 genomfördes det första riksdagsvalet i Sverige där både kvinnor och män fick rösta och var valbara. Beslutet om kvinnors rösträtt hade föregåtts av en lång politisk kamp där den ledande organisationen hette Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR) som samlade lokala rösträttsföreningar i hela landet.

    LKPR tog 1913 initiativ till att samla in svenska kvinnors namn för att kräva rösträtt. Genom ett omfattande arbete kunde man 1914 överlämna drygt 350 000 namnunderskrifter till Riksdagen. Namnen utgör cirka 18 procent av Sveriges kvinnor över 18 år vid den tiden."

 

*

 

Det blev ett rejält knas med det här inlägget (html-kod för word-tabell spökade), hoppas det ordnar sig när jag nu skrev om det. Under tiden inlägget låg ute kom en kommentar som jag lagt in här nere. Först nu har jag haft tid att fixa till detta då ett uppdrag jag haft lämnades in idag och tid fanns.
 

Karin  kommenterade den 26 oktober 2023 kl. 12:35

"Spännande lista över rösträttskämpande kvinnor! Och en intressant lista över de kvinnoyrken. Var det så att det inte fanns fabriksarbeterskor i de trakterna, eller skrev de på andra listor? Hembiträden? Pigor? Telegrafister fanns det ju gott om när telefonnätet byggdes ut och allt kopplades manuellt. Intressant också att en biträdande postmästare får behålla jobbet trots att hon är gift!"

Min kommentar till kommentaren:

Jag tror att de kvinnor som var mest framåt då det gäller önskan och insikten om behovet av
kvinnors rösträtt i en liten socknen rätt tydligt avspeglas i de som skrev under. Kvinnor med
utbildning och/eller boende i municipalsamhället, de som bodde i sågverkssamhället Rundvik samt i järnvägssamhället Nyåker.

Bondmoror och bonddöttrar var mer konservativa och inte förändringsbenägna. Många av bonddöttrarna var pigor. Varför inte hembiträdena skev på listan eller inte skrev ut sin titél vet jag inte, de fanns ju hos de prominenta frurna/företagarna som skrrev under. Jag ser Carin Nordins namn - hon ägde anrika Levar hotell och borde ha många anställda kvinnor i sin tjänst, kanske finns de på listan men utan titel.

Överlag var det kvinnor i städerna som stödde uppropet kan jag tro. Där fanns/finns större
vilja till förändring. Jag hade blivit mycket nöjd om jag sett min mormors namnteckning - men nej. Hon var 23 år vid tiden för uppropet, var bonddotter och bodde i Levar.

Angående kvinnors giftermål var det lärarinnor som inte ansågs lämpliga som gifta, de skulle
satsa helhjärtat på att ge kunskap till andras barn. Så sent som 1939 skrev en lärarinna i ett brev till Alva Myrdahl om sin oro för att mista arbetet efter giftermål. 

( https://stockholmskallan.stockholm.se/post/28324 )

Fullt ös

 

Hinner knappt skriva något här just nu. Flyger och far, ordnar med annat än att skriva. Har drygt 50 stycken påbörjade blogginlägg men hinner inte fullfölja dem.

Den 8-10 september är det Kulturarvsdagen. Ska iväg på evenemang som intresserar mig. Här i Mellansverige pågår ett stort antal arrangemang, i Västerbotten två. Jag är så glad över att bo i en del av landet som vill bevara och vill sprida kunskap om vårt gemensamma kulturarv.

Tjenixen...

Genusperspektiv på tidningsurklipp

I sommar tog jag fram böckerna med de tidningsurklipp mamma samlat. Den äldsta är från 60-talet. Det är intressant att läsa om det liv som var. Bestämde mig för att titta på dödsannonser och dödsrunor för att få ytterligare fördjupad syn på många kvinnors liv här i bygden.

I runorna berättas om födelseort och datum, ofta vilka föräldrarna, ibland dödsorsak samt intressen. De här runorna beskriver de flesta kvinnor som "hemmets kvinnor", alltså de som skötte hemmet och ägnade sig åt handarbete. Dessa underbara tanter. Längre tillbaka var skötsel av jordbruket en viktig syssla. Bland utsnitten av dödsrunor jag tagit med här (1984-2004) finns bara en runa där jordbruksgöromål nämns.

Klipp ur dödsrunor:

NN var en hemmets kvinna med stor omsorg om sina närmaste. Hon ägnade sig gärna åt handarbete. (1984)

Förutom hemmets sysslor var olika handarbeten hennes största intresse. (1988)

Hon var en hemmets kvinna, av stillsam natur, hjälpsam och vänlig mot alla (1991)

Fru Karlsson var mycket intresserad handarbete och åtskilliga är de gardiner och sängöverkast hon virkat under åren (1992)

Hon var en hemmets kvinna och hennes stora intressen var blommor och handarbeten (1992)

Omvårdnaden om familjen och hemmet låg henne varmt om hjärtat liksom hennes intresse för blommor och handarbeten (1992)

Omsorgen om hemmet och familjen var NNs främsta kännetecken (1994)

Förutom skötseln av hemmet och familjen var handarbete, blommor och sommarstugan i skärgården hennes största intressen (1995)

Sin tid ägnade hon med stor omsorg om familj och jordbruksgöromål. Hennes stora intressen var virkning, stickning, sömnad och vävning. (1996) 

Hennes stora intresse var matlagning och hon var ofta anlitad vid större och mindre fester. Vävning och virkning var andra intressen som hon odlade. (2004)

"Begreppet genus är en benämning på vad som formar mäns och kvinnors sociala beteende. Hur en man respektive kvinna förväntas att vara och hur det kommer sig att det blir så. Men även val av yrke, intressen och kläder är sociala skillnader."

Genusförklaringen kommer härifrån.

Man förstår att kvinnliga förebilder saknades för de unga som ville studera vidare. Vi flickor i byn/bygden fostrades att bli som våra mödrar och mormödrar, "snälla", tysta och kunniga i hemsysslor. Lanthushållsskolan var ett alternativ för de som så önskade. Det fanns heller knappt några manliga förebilder om man ville gå vidare till universitet och högskola. Som barn var det grundskolelärare och sjuksköterska som vi småflickor träffade på då det gäller kvinnoyrken med vidareutbildning, alltså inom vård och omsorg. 1960-talet var också en tid då många gärna ville bli flygvärdinna, ett högt skattat modernt kvinnoyrke då.

Att vara förstagenerationsakademiker, den första i familjen som studerar vidare på universitet eller högskola, var ingen självklarhet. Pressades flickorna av föräldrarna som ville att döttrarna skulle "få det bättre" än de själva haft eller kom drivkraften inifrån flickorna själva? Jag funderar över hur kvinnor i min generation som vidareutbildat sig men fortsätter att bo kvar i en liten by kontra de som flyttar till stan ser på de grundläggande värden de vuxit upp med. Skiljer sig genusperspektivet åt mellan dem?

 

TALA OM KLASS med Susanna Alakoski och Karin Nielsen som redaktörer skrevs av femton kvinnor och gavs ut 2007. Fortfarande ger den mig på sina ställen ett leende av igenkännande.

"Klass finns. Klass väcker känslor. Klass ger skillnader i makt, status, lön, hälsa, boende och arbetsvillkor. Trots detta förnekar vissa att klass finns. Men skillnaderna består och har i många fall ökat. Därför måste vi tala om klass.
(...)
Om att passera klassgränser gjorda av flytande dynamit, att gå genom stängda dörrar och om att ha livskunskaper som inte finns representerade i Trivial Pursuit.
Tala om klass visar upp ett klassamhälle som sträcker sig från 1931 till 2006. I boken möts arbetarklassen och underklassen, gamla och unga, kvinnor från storstäder och landsbygd.
Alla författare är första generationens klassresenärer, det vill säga föräldrarna har inte akademisk utbildning eller motsvarande yrken."

Uppvuxen med idel tanter

Det pågår en utställning om Tanter! på Arbetes museum i Norrköping just nu. Den skulle jag gärna se men vet inte om jag hinner - den slutar den 3/9. utställningen bygger på foton av den framlidne fotografen Bernt-Ola Falck (1962–2006).

 Foto Bernt-Ola Falck

Jag har alltid tyckt om att prata med äldre människor, inte för att de alltid är visa men för att de har lång livserfarenhet och har mycket att berätta om livet förr. Om de har berättarförmåga förstås annars måste man dra ut mening för mening och det är jobbigare. Tanter är ofta lättare att prata med. Tanter är vackra.

Foto Bernt-Ola Falck

Foton Bernt-Ola Falck

Men nu är det så att snart är de där äldre intressanta människorna jag känner döda, jag inser att jag själv hör till den äldre generationen (nu eller snart beroende på hur man ser det). Hur gör jag då - de jämnåriga är inte (ofta men inte alltid) på långa vägar lika spännande och intressanta att tala med. De var inte med förr - före min tid på Jorden. Jo förstås om de tillhör en annan samhällsgrupp än den jag är född i eller nu lever i kan det bli ett intressant samtal även med jämnåriga. (Snart ska jag berätta om en mycket trevlig ny bekantskap med oväntade samtalsämnen.)

 Med de här orden beskrivs utställningen Tanter!:

Tanten – visst finns hon! Säg ordet tant och framför oss ser vi kanske en äldre kvinna i kappa och hatt, med handväska och ideal som inte låter sig påverkas av tillfälliga trender. Tanten i vårt kollektiva medvetande står för omsorg, trygghet och pålitlighet, nytta, flit och civilkurage. Ingen annan kan som tanten säga ifrån när något är fel.

 

Lite mer jag skrivit om tanter:

Den svenska tanten (2010)

Franska tanter  (2011)

Tanter (2014)

Attityder mot kvinnor

Fortfarande finns mycket att arbeta mot när det gäller attityder mot kvinnor. Jag läser på IG och förundras över hur en kompetent kvinna på landsorten beskriver hur hon behandlas av män som tror att hon är upplärd av sin man att renovera fönster, att det inte är hon som skrivit de fackböcker hon faktiskt skrivit. Det är två exempel av flera där hon visar hur hon förminskas av män. Varför ska man behöva kämpa mot såna här attityder år 2023?

En av de kvinnor som kommenterar på IG har en förutfattad mening i frågan: att sådant beteende är värre på landsbygden. I en större stad kanske man inte märker av de här attityderna särskilt nära men hon känner igen det från uppväxten på landsbygden.

Det är bara för mej att instämma!

I min barndom fanns ingen i närmiljön som var uttalad kvinnosakskvinna/feminist/kvinnorättskämpe/jämlikhetssträvare/rödstrumpa/kvinnokämpe/suffragett/emanciperad kvinna. De vuxna kvinnorna arbetade i hemmet och flera även med jordbruket och hade fullt upp med detta. Några få var yrkesarbetande i kvinnoyrken men någon diskussion/argumentation för kvinnors och flickors jämställdhet minns jag inte.

Inte heller i högstadiet dära Vall´n minns jag något sådant, det var först när jag flyttade till Umeå och gymnasiet som vi tjejer i klassen pratade lite grann om jämställdhet. Då var Grupp 8 samtalsämnet. Men med mina kompisar från byn som också gick på gymnasiet minns jag endast en gång att vi förde det på tal i samband med tankar om framtiden. Det var bara jag som inte såg barn och familjebildning som den absolut viktigaste strävan. Det var först när jag flyttade till Stockholm för utbildning, som jag träffade fler jämlikar för vilka villa, Volvo och vovve inte var primärt - ja, inte det viktigaste alls. Det var befriande.

Det här med avsaknaden av kvinnliga förebilder i den närmaste omgivningen som förkämpar för jämställdhet är en av skillnaderna mellan att växa upp i en by på landsbygden kontra i staden. I städer sluter sig kvinnor samman för man vet att sammanslutning är makt!

Almas dotter

  

Min mamma föddes samma år som kvinnor i Sverige fick rösta för första gången i historien. Hon föddes på samma dag som Gustaf II Adolf dog i strid i Lützen under trettioåriga kriget, fast 289 år senare. Hon fostrade mig till att våga säga vad jag tycker, att ha råg i ryggen och en kompassriktning så jag skulle kunna skilja på rätt och fel. Hon gjorde så gott hon kunde. Hennes grav har jag vinterbonat med gran- och enris från den skog hon ägde och vårdade sedan generationer bakåt.

Bygdemedel som kompensation - till vilka?

Bygdepeng brukar beteckna den ersättning som vindkraftsbolagen ibland betalar ut i trakter där vindkraft etableras. Bygdepengen kan användas för att ersätta intressenter som är berörda av vindkraften utan att de är markägare.

Vi bybor ska vara tacksamma över att några hemmansägare här i byn upplåter sin mark till vindkraftsarrende för 40 stycken vindkraftverk!
Vi ska vara tacksamma över att pengar i form av bygdemedel kommer byn till del!
Vi ska vara väldigt tacksamma för den uppoffring dessa gör för byn!

Jag har suttit på flera samfällighetsmöten där detta uttalats av företrädare för de som arrenderar ut mark. Senast i maj 2021 då Bert hov upp sin stämma och uttalade orden myndigt och patriarkaliskt - att vi ska vara tacksamma över att de (vindkraftsupplåtarna) ser till att bygdemedel kommer till byn. Innan dess var det La Famiglia som yttrade samma imbecilla åsikt med avsikt att få "oss andra" att vara tacksamma gentemot vindkraftsupplåtarna, ett sätt att dölja deras rovgirighet,
att få det att låta som markupplåtarna gör en stor uppoffring.
Tror de övriga i byn på detta?
Kanhända gör de det.

Det ska påtalas att både Bert och La Famiglia är/var kommunpolitiker med vana att manipulera. Jag måste dock ge dem ett litet erkännande: jag föredrar intelligent elaka människor jämfört med tvärtom, de intelligenta är i alla fall förutsägbara. Det går att först hur de tänker.
Ja.

Vi bybor ska alltså vara tacksamma över att vissa hemmansägare här i byn upplåter sin mark till
40 stycken kraftverk och årligen får rejält ersättning för detta!
Vi ska vara tacksamma över att en ekonomisk förening bildats där ordföranden och flera styrelsemedlemmar själva upplåter arrendemark till vindkraftverk. Dessa beslutar över hur bygdepengen ska fördelas, medel som går till projekt de själva har nytta av. De har således dubbel nytta av sitt arrende till vindkraftsindustrin.

Vi övriga ska vara nöjda över att dessa jäviga personer beslutar var bygdemedel ska gå.
Tror man att detta är demokrati har man inte förstått innebörden av ersättning till de boende och berörda i vindkraftsindustris skugga!
Att det kommer att bli en ändring på detta har jag inga förhoppningar om.
Situationen kommer inte att förändras utan kommer att fortsätta generation efter generation efter generation.
Denna djupt illojala demokrati och orättvisa hör bl a ihop med det patriarkala väldet i byn,
med okunskap och rädsla.
Demokrati urholkas där information undanhålls och förvrängs, där rädsla råder.

 

Bygdemedel är avsedda att kompensera närboende till industrin för att dessa ska få någon som helst nytta av den exploatering som förstör jakt och jaktupplevelse, naturupplevelse och närmiljö. Som ersättning för konstant blinkande hinderbelysning och vingars skuggning. Kompensationen ska således inte handhas av de markägare som varje år får en rejäl ersättning i markarrende, de har ju redan "sitt på det torra". Nej, kompensationsmedlen ska handhas av de som blir lidande av att vindkraftsindustrin etablerats i deras omedelbara närhet, utan ersättning. Alltså de skogsägare som inte upplåter mark och framför allt de människor i byn som inte är hemmansägare, det vill säga inte har mantal och därmed inte skogs- och/ eller jordbruksmark - alltså de som kan kan betraktas som villaägare. Dessa övriga invånare, som inte får ersättning från industrin ska vara de som helt och hållet beslutar var medlen ska gå. Men så är det inte här.
Lägger man till ännu en aspekt så kan en undra hur stor procent av vindkraftsmedlen går till verksamheter där kvinnor beslutar tror ni? Hur stor procent av medlen beslutar kvinnor över - alltså kvinnor som inte får arrendeersättning av vindkraftsbolaget?
 

Så här lyder Energimyndighetens förklaring till:

Bygdepeng - vad är det?

Bygdepeng brukar beteckna den ersättning som vindkraftsbolagen ibland betalar ut i trakter där vindkraft etableras. Bygdepengen kan användas för att ersätta intressenter som är berörda av vindkraften utan att de är markägare.

Begreppet bygdepeng började användas redan när den svenska vattenkraften byggdes ut. Men medan denna typ av bygdepeng är reglerad i förordningen om bygdeavgifter SFS 1998:928, är bygdepengen kopplad till vindkraft en frivillig överenskommelse. Ändå är det relativt vanligt att vindkraftsbolag använder sig av sådana avtal för att skapa goda relationer lokalt.

Avsaknaden av ett gemensamt regelverk för bygdepeng har medfört att det finns många olika avtalslösningar och nivåer på bygdepengen, men en gemensam grundidé är att en del av intäkterna från vindkraften går tillbaka till bygden. Pengarna brukar därför kunna sökas av exempelvis den lokala hembygdsföreningen eller idrottsklubbar. Nivåerna i bygdepengen kan variera mellan några få tiondels procent av bruttoersättningen för elen som produceras upp emot en procent.

 

Fogelstadgruppen - internationella kvinnodagen

Den 25 maj 2019 nyinvigdes en utställning om Fogelstadgruppen och Kvinnliga medborgarskolan. Utställningen finns i det gamla mejeriet vid godset Fogelstad i Julita utanför Katrineholm. Invigningstalade gjorde Birgitta Dahl och det skedde 100 år + 1 dag efter att beslutet om kvinnlig rösträtt antogs av Sveriges riksdag. Här är några foton jag tog under invigningen:

Fem kvinnor valdes in till 1922 års riksdag, bland dem Kerstin Hesselgren och Elisabeth Tamm. Båda tillhörde det Frisinnade partiet. På våren 1922, efter någon månads riksdagserfarenhet träffades de båda tillsammans med läkaren Ada Nilsson, pedagogen Honorine Hermelin och journalisten och författaren Elin Wägner på Fogelstad. "Om det skall märkas att kvinnorna kommit in i samhällslivet, måste de bli många och kunniga", sa Elisabeth Tamm som bjudit in dessa fyra kvinnor. Så föddes tanken på att starta en kvinnlig medborgarskola på Fogelstad, Elisabeth Tamms gods i Julita. Text härifrån

Birgitta Dahl, som bland annat arbetat för kvinnans rättigheter, höll invigningstal i den nyöppnade permanentutställningen.

Kvinnliga medborgarskolan höll treveckorskurser för kvinnor ur olika samhällsklasser. I undervisningen ingick rollspel i den påhittade kommunen "Komtemåtta" allt för att lära ut mötes- och argumentationsteknik till kvinnorna. Det skulle behövas än idag. Skolans rektor var Honorine Hermelin (1886 - 1977).

Här syns kvinnor i rollspel vid Kvinnliga Medborgarskolan. Roligt tror jag att de hade. Skolan var verksam 1925-1954. Några av de mer namnkunniga deltagarana genom åren var Moa Martinsson och Siri Derkert. Den senare har förevigat Fogelstadgruppen på Östermalmstorgs tunnelbaneperrong.

1921 valdes de första kvinnorna in i riksdagen. Först hundra år senare, 2021, valdes Sveriges första kvinnliga statsminister fram. Och än finns mer att göra för jämställdheten, kanske främst på små orter - därför behövs Internationella kvinnodagen den 8 mars.

Läsvärt om Fogelstadgruppen är Kvinnor på gränsen till genombrott av Ulrika Knutson, utgiven 2004.

Skoltid och konfirmation

Klass 1 i Rundviks skola 1924. Pappa sitter i mitten på första raden. Ännu hade han inte fått glasögon trots sin dåliga syn.

Det här är de manliga konfirmanderna den 5 april 1931, en snöig dag några månader efter att folkskolan var avslutad. Kyrkan och klockstapeln i bakgrunden. Nu var pojkarna vuxna och skulle ut i arbete, ny kostym och kanske en hatt markerade övergången från pojke till man.

På gruppfotot är pappa sittande på första raden som fyra från vänster. Han ser liten ut och den ende som dinglar med benen eftersom han inte når ner till marken. Nu var det jobb på brädgården som väntade.

Hur många av de här gossarna som fortsatte till högre utbildning vet jag inte men jag anar att det var ett fåtal. Men många, särskilt arbetarbarn, tog Hermodskurser eller brevkurser från NKI-skolan för att stilla sin vetgirighet. Kunskapstörsten var stor och min far fanns i den gruppen. Folkrörelserna och folkbildningen stod stark vid denna tid.

100-års jubileum

 Idag är det 100 år sedan min mamma föddes - 1921. Samma år fick kvinnor rösta i riksdagsvalet.

Här är fyra generationer kvinnor samlade för fotografering. Mormorsmor Brita, mamma Alma, mormor Amanda med lilla Karin.

Här sitter kvinnokvartetten ute i det fria. Ponera att fotona är tagna 1922 - då är Brita 77 år, Amanda 56, Alma 32 år.

De senaste generationerna har blivit långa eftersom Alma fick sitt första barn vid 31 års ålder, Karin var 34 då hon i sin tur fick sin förstfödda.

Slutligen ett foto på Alma (med det vackra andranamnet Eufrosyna) och dottern Karin. jag tycker mycket om de här porträtten.

* * *

100 år är lång tid med en människas mått mätt. Men betänk att det inte var längre sedan som kvinnor fick rösträtt och för första gången fick rösta i val till riksdagen. Men efter det tog det 26 år innan Sverige fick sitt första kvinnliga statsråd och 73 år innan könsfördelningen i riksdagen blev någorlunda jämn. 

På några håll i landet har jag i år sett utställningar för att minnas det hårda arbete som låg bakom kvinnors rätt att rösta. Lokala kvinnor och föreningar har presenterats i planschutställningar. Det får mig att fundera på om det fanns några kvinnor som arbetade för, och ivrade för, kvinnlig rösträtt i min hemkommun, den socken där mina förmödrar på fotografierna levde. Att dom, sprungna ur bondesläkter skull agera för detta är inte troligt, konservativa som bönder har varit genom tiderna. Därmed inte sagt att de inte var viljestarka inom familjen och släkten. Men att gå samman och agera utåt tillsammans har inte varit bondkvinnors styrka. Hur var det med lokalbefolkningen i övrigt här i socknen, agerade någon/några självständigt eller lät kvinnorna som levde här andra kvinnor (främst i städerna) gå i bräschen för krav på allas rösträtt och självständighet? Kände kvinnorna här i bygden till Emmeline Pankhurst (1858-1928)? Kände de till Signe Bergman (1869-1960)? Det vore något att forska i. I min släkt har jag inte hört någon i de äldre generationerna prata om lika rösträtt och jämställdhet mellan könen, ja inte heller bland kvinnor i min egen generation.

Reseffekter

Vilka drömmar hade den unga kvinna som använde denna resväska och röda och granna hattask?

Reseffekter på det mahognymålade högskåpet från morfarsmor och -far, Klara och Johan Olof.

Resväskan är en sådan där som var så vanlig och som nu ofta har syns som rekvisita i inredningssammanhang. Den är tillverkad av svart kartong med läderskodda hörn och kanter. På ena långsidan finns två gångjärn och på den andra två regellås med överfallsbygel. Tillhörande nyckel är fastsnörd inne i väskan. Invändigt är den klädd med brunmurrigt smårutat papper och har remmar att spänna fast innehållet.

Av fastklistrade lappar i flera lager framgår det att väskan senast blev polletterad från Uppsala C till Nyåker den 2/7 1952.

Jag har själv använt den vid tågresor och alltid tyckt om utseendet, men numera används den till förvaring. På etikettlappen står mitt namn textat och en Södermalmsadress. Äldre funktionsdugliga föremål har alltid behagat mig, jag har full förståelse för det retroliv som vissa lever idag när det kommer till kläder, inredningar och mat.

Hattasken har varit ute ur modet hela mitt liv, den är verkligen inte nött och kom kanske till användning en kort tid på 40-talet.

Vad tänkte min mamma på när hon reste iväg med dessa reseffekter? Vilka drömmar hade hon? Vad förväntade hon sig av livet? På detta foto bär hon ytterligare en variant av väska, en mjuk bag. Klädd i resdräkt som jag förmodar att hon själv sytt, svarta skinnhandskar, nylonstrumpor och ett par rejäla promenadskor i mocka med gummisula.

Fäbodkultur som världsarv?

Har ni hört att Sverige för närvarande försöker få med fäbodkulturen på UNESCO:s immateriella världsarvslista.

Jag besökte Jamtlis fäbodbyggnader i Östersund på hemester. Det är en konstruerad museiplats med hitflyttade byggnader. Undrar om man har möjlighet att lyssna till kulning här? Man försöker hålla minnet av en fäbod vid liv så här finns inga rödmyllade byggnader, ingen flaggstång och ett gäng getter håller fäbodplatsen öppen. Men i ärlighetens namn har jag besökt mer genuina fäbodar. Även sådana finns fortfarande i Sverige.

Har ni hört om Förbundet Svensk Fäbodkultur och utmarksbruk! På deras hemsida läser jag:

Nu tar FSF upp kampen tillsammans med Norge och påbörjar resan mot att fäbodbruket ska bli ett immateriellt kulturarv på Unescos världsarvslista. Ett förslag är inlämnat till Institutet för språk och folkminnen (Isof) gällande en nominering av nordiskt fäbodbruk till Unescos lista över representativa immateriella kulturarv.

Källa: http://fabod.nu/pa-vag-mot-immateriellt-kulturarv/ 

Tankarna på att nominera det nordiska fäbodväsendet som immateriellt kulturarv har funnits länge i förbundet. Men först år 2021 har resan på allvar kunnat starta. En projektgrupp tillsattes 2020 och har tillsammans arbetat fram ett förslag till Institutet för språk och folkminnen (Isof) gällande en nominering av nordiskt fäbodbruk till UNESCO’s lista över representativa immateriella kulturarv. 

Källan finns här.

I Norge har man kommit så mycket längre med arbetet att dokumentera och bevara sin (fäbod)kultur. Långfil, smör och ostar hör till fäbodkulturens produkter. Det gällde att ta till vara på ko- och getmjölken så den höll sig ätbar länge. Har skrivit lite om en sådan dokumentation här. Kanske kan vi svenskar åka snålskjuts...

Konstverket Nybyggarkvinnan av Anne-Karin Furunes från 2003, finns längs konstvägen Sju älvar mellan Umeå och Borgafjäll. Platsen där verket står är en tidigare fäbodplats vid byn Varpsjö, 32 kilometer väster om Åsele.

Konstnären beskriver:

Som en hyllning till Nybyggarkvinnan och hennes roll och stora betydelse för vår bygd finns en perforerad skulptur placerad på en gammal fäbodplats. Historien talar mycket om männens verk medan kvinnans betydelse för utvecklingen sällan lyfts fram. Den perforerade skulpturen med bilden av en glad, vacker och stolt kvinna skall för alltid bekräfta det som historien inte har lyckats framställa.

Flickdröm?

Det här är ett alster från textilslöjden (syslöjden), tror det var i högstadiet. En rosa ros av bomullsväv med kronblad av filt i två gröna kulörer och en styv stjälk virad med grönt bomullsband, snedremsa. Bomullsband har även limmats runt kanten på den runda spegeln som döljer sig på andra sidan. Allt för att skydda spegelkanten och från fingrar att skära sig.

Rosa kulör, romantisk ros, en spegel att spegla sig i för att kunna jämföra sig med andra - skolan hjälpte till att forma flickor in i en given könsroll. För vissa var det svårt att anpassa sig...
 

Åttonde mars

I barndom fanns ingen i närmiljön som var uttalad kvinnosakskvinna/feminist/kvinnorättskämpe/jämlikhetssträvare/rödstrumpa/kvinnokämpe/suffragett/emanciperad kvinna. De vuxna kvinnorna arbetade i hemmet och flera även med jordbruket och hade fullt upp med detta. Några få var yrkesarbetande i kvinnoyrken men någon diskussion/argumentation för kvinnors och flickors jämställdhet minns jag inte.

Inte heller i högstadiet dära Vall´n minns jag något sådant, det var först när jag flyttade till Umeå och gymnasiet som vi tjejer i klassen pratade lite grann om jämställdhet. Då var Grupp 8 samtalsämnet. Men med mina kompisar från byn som också gick på gymnasiet minns jag endast en gång att vi förde det på tal i samband med tankar om framtiden. Det var bara jag som inte såg barn och familjebildning som den absolut viktigaste strävan. Det var först när jag flyttade till Stockholm för utbildning, som jag träffade fler jämlikar för vilka villa, Volvo och vovve inte var primärt - ja, inte det viktigaste alls. Det var befriande.

Det här med avsaknaden av kvinnliga förebilder i den närmaste omgivningen som förkämpar för jämställdhet är en av skillnaderna mellan att växa upp i en by på landsbygden kontra staden. Finns någon sådan förebild idag?

Räfst och rättarting angående samhällets utstötta

Byastämmorna, eller sedan 2007 då bysamfälligheten bildades, årsmötena, är till för beslut om hur hemmansägarnas gemensamma mark- och vatten ska förvaltas. Men här i byn kommer så otroligt mycket ovidkommande upp på dessa årsmöten, saker/ämnen som inte har med det gemensamma ägandet att göra över huvud taget. Beslut i ekonomiska frågor kan tas utan att frågan fanns med på dagordningen. Varken styrelse eller medlemmar ser ut att veta vad stämmorna är menade för.

På årsmötet 2017 blev det räfst och rättarting angående att jag på denna blogg skrivit att Lill-Emma som bodde här i byn en gång i tiden var en prostituerad kvinna. Emma dog på 1950-talet innan jag föddes. Jistaners, ni skulle bara veta vilket ramaskri det blev!

Nej, man får inte skriva en sådan sak menar byns pensionerade polisman, den förre ordföranden. Byn ska hållas i heder, bara positiva saker ska skrivas om man nu ska skriva - för här är vi fina värre. Jag togs i upptuktelse, alla närvarande höll med.  Man vill bakbinda mej. Det får mej att känna mig som en bloggare i diktaturer. Kinesiska och saudiarabiska bloggare t ex, blir satta i fängelse och torterade, kanske avrättade, när de påtalar korruption, orättvisor, jäv - ja, om de har ett annat synsätt än makten osv.

 

Denna skamstock finns utanför kyrkan upp på Murberget, Västernorrlands länsmuseum i Härnösand. 

Att sätta någon i skamstock var ett sätt att bestraffa en person.

Hembygdshistoria består inte enbart av positiva händelser. Vem vet, kanske trivdes Emma i byn, det var de övriga av byns innevånare som med sin oförvitliga moral gjorde livet svårt för henne. För mig är detta hymlande och hycklande. Och det fortsätter in i nutiden. Detta är något jag beklagar och det främjar inte någonting.

Efter årsmötet sa min klartänkte man "De borde ju vara glada över att ingen behöver prostituera sig i byn idag för att hålla fattigdomen borta." Det kallar jag positivt tänkande.

När min mamma flyttade hem från Sthlm för att ta över jordbruket gick hon vi något tillfälle förbi Emmas stuga. Emma satt på bron och ropade på henne och undrade om "e hänne ä a lill-Karin?" som hon mindes från förr. De hade inga aversioner gentemot varandra. Emma ville ge bort en kokbok till Karin. Mamma var inte den som höll sig för god för att träffa samhällets "minsta", så även den familj som kallades "tattar-Erikssons". Jag minns den lilla enkelstugan där de bodde som igår. Huset är borta sedan 1960-talet. Allt "fattigt och eländigt" ska suddas ut ur bybornas minne.

Vi bor i "den vackra byn", ett mantra som återkommeit bland de "styrande" för att försöka hålla oss "undersåtar" på gott humör. Här finns inte plats för samhällets utstötta, här är vi självgoda. Lite självinsikt vore på sin plats.

Det är intressant att min blogg läses noggrant av flera av byborna. Gärna för mej, det är min avsikt.

Så här toppade besöksstatistiken inför årsmötet förra året 

:-)

Detta är ett fotografi av a´Lill-Emma vid sin stuga på sin ålderdom. Med på fotot fanns ursprungligen även en manlig bybo, men antagligen för risken att "smittas" av Emmas rykte, klippte han bort sig själv innan bilden publicerades i hembygdsboken. Så är och var läget i "den vackra byn". Lite mera vidsynthet, lite mer tolerans och fördomsfrihet behövs verkligen här!.
.

Vilka har tolkningsföreträde på landsbygden?

"Det är känt att män har tolkningsföreträde, särskilt på landsbygden. 

Undersökningar visar att medvetenheten om jämställdheten är betydligt lägre på landsbygden och i Norrland. Det finns oupplysta människor på landsbygden."

Från en podd jag lyssnat på.

 

Sant eller inte. Om jag vore välutbildad kvinna invald i en styrelse på landsbygden skulle jag kämpa för att kvinnor verkligen ska höras mera. Våga säga vad en tycker i en mansdominerad församling. Våga ta till orda. Våga tycka något utan att hånas och förminskas. I byns samfällighetsföreningarna märker jag oerhört väl männens tolkningsföreträde. Det är inte ens ovanligt att kvinnor t o m skickar sina män på årsmötena trots att männen inte är delägare i jordbruksfastigheten/ hemmanet. Och problemet är inte att det saknas kvinnor i styrelserna, problemet är att dessa kvinnor ställer upp på männens villkor. På så sätt sker ingen utveckling. Det är först när flera åsikter kommer fram och konfronteras som bra lösningar på problem/frågor uppstår. Då måste fler våga ta till orda.

Kanske kan man säga att kvinnor har ett egenansvar att låta sig höras, att inte enbart ställa upp bakom tolkningsföreträdarna och inte enbart ta till orda i hemmet/familjen. För egen del instämmer jag med

följande:

"När jag finner mig i ett sammanhang där jag förväntas vara en lojal följare bryter jag mig förr eller senare oftast loss. Utsätts jag för minsta tendens till styrning av tänkande reagerar jag instinktivt och går min egen väg. Jag vet inte vad det beror på, men antar att det handlar om svårigheten jag har med att acceptera regler jag inte förstår poängen med. I sammanhang där det bara finns utrymme för en sorts tankar, en enda tolkning eller där det finns en auktoritär ledare som dikterar villkoren, känner jag mig illa till mods. Får jag inte vara fri i tanken, om svaret är givet på förhand, förlorar tillvaron sin mening.

Inte så att jag har problem att anpassa mig, och jag följer gärna dem vars tänkande jag respekterar. Jag har dessutom oerhört svårt för människor som ser mig som en ledare. Jag söker inte efter följare, jag är mer bekväm med kritiker. Konstruktiv kritik hjälper mig tänka bättre. Kritik som handlar om att jag ska övertygas om att jag tänker fel, det vill säga att jag avviker från den rätta läran, gör mig bara trött. Jag vill veta var jag bryter mot mina egna premisser, var jag motsäger mig själv eller helt enkelt inte förstår. Ända sedan skolåren har jag haft problem med beröm. Visst vill jag bli omtyckt och få bra respons, men jag vill veta att orden kommer från någon som läst eller lyssnat kritiskt. Beröm för berömmets skull är totalt ointressant."

Läs mer HÄR.

Med den inställningen är det svårt att vara kvinna på landsbygden och vilja något annat än männen så länge inte kvinnorna hjälper varandra att komma till tals. Och så sker inte i nämnda samfällighetsföreningar. Skriver jag att detta handlar om utbildning och socioekonomisk tillhörighet blir det ett ramaskri... En kvinna som ifrågasätter det rådande situationen är bråkig, inte insiktsfull. Så ingen utveckling sker trots att det är detta norrländsk landsbygd behöver. Det är lätt att förstå varför många unga kvinnor flyttar/(flyr) till städerna.

Kortklippt folkskollärarinna

Tänk er att se en kvinna i kort frisyr här på nordliga landsbygden under 1890-talets första år! Vilket uppseende det skulle ha väckt, vilket tisslande människorna emellan... 1890 föds min mormor som jämförelse, hon hade aldrig kortklippt hår. Huruvida shinglat eller bobbat hår får genomslag i socknen på 1920-talet har jag inte forskat i. Men på 1950-talet vet jag att kvinnor började klippa sig kort även här.

Kvinnan på fotografierna föddes 1858 på svenska landsbygden.
Hösten 1882 började hon sin utbildning vid Högre Lärarinneseminariet i Stockholm mot faderns vilja.
Som 27-åring sökte hon och fick en tjänst som lärarinna i Landskrona. Året var 1885. Den tjänsten innehade hon i tio år, till 1895. Hon klippte håret kort under 1890-talets första år vilket tyder på en stor viljestyrka. Inför den andra utlandsresan 1899-1900 bestämde hon sig för att spara håret långt igen. Det hade varit alltför uppseendeväckande med kort hår under första utlandsresan 1895-1896 som gick till Italien. Till svägerskan konstaterar hon  i brev från Rom:

"Annars märker jag mest att jag är kommen långt bortifrån därför att människor gapa så förfärligt på en på gatorna. Det är som vore jag en chines. De ha förfärligt roligt år mitt korta hår. Det är ju en oskyldig förnöjelse med det är inte alltid trefvligt."

.
.
.
.
.
.
.
.

Selma Lagerlöf, Ateljé Jaeger 1928.

Fredrika Bremer - författare och kvinnorättskämpe

Från Riksarkivets facebooksida den 8 mars förra året fångar jag upp detta:

Fredrika Bremer – en kvinna värd att hylla!

Porträtt av Johan Gustaf Sandberg 1843.

"Fredrika Bremer var en pionjär i kampen för kvinnans rättigheter. Hon växte upp i en välbeställd familj styrd av en mycket sträng far och en mor som var mån om att passa in i tidens societet. Familjen Bremers flickor uppfostrades disciplinärt och modern lät dem både frysa och gå hungriga, för att ”härdas”, förbli slanka och ”zephyrlika” som det rådande modet påbjöd.

Men tidens ideal var också att de som hade möjlighet skulle resa ut i världen och bilda sig. Därför fick Fredrika se både Tyskland, Schweiz och Frankrike innan hon fyllt 20. Hon skrev dagbok om sina intryck under resan och fortsatte författa sedan hon kommit tillbaka till hemmet i Årsta. 

Hon blev med åren en av Sveriges mest internationellt kända författare och hon blev mycket läst även på hemmaplan. Det som var nytt med hennes författarskap var att hon skrev om det vardagliga livet, om hemmet och om samtidsmänniskans relationer. 

Fredrika Bremer ansökte 1839 om att få bli myndig, något som enbart änkor var. Gifta kvinnor hade sin man som förmyndare och ogifta sin far, och när han dog, en bror eller annan manlig släkting. Fredrika drev frågan om kvinnors rätt att bli myndiga och hennes böcker belyste kvinnans ställning i samhället. Boken Hertha, som kom ut 1856, blev ett inlägg i myndighetsfrågan och den så kallade Herthadiskussionen ledde till att riksdagen 1858 beslöt att ogifta kvinnor skulle få rättigheten att ansöka om att bli myndiga vid 25 års ålder.

Fredrika Bremer dog vid 65 års ålder på Årsta men det finns mycket mer att berätta om henne. Läs gärna artikeln i Svenskt biografiskt lexion https://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=16936

Klicka för förstoring

20 år efter Fredrikas död grundades Fredrika Bremerförbundet som än idag verkar för jämlikhet mellan kvinnor och män. Riksarkivet förvarar förbundets arkiv från grundandet 1884 till 2005."

***

Det var tack vare starka kvinnors idoga lobbande som min morfarsmors ogifta moster Ulrika Jacobsdotter, Smör-Ulla kallad, troligen var den första kvinnan som blev myndigförklarad här i byn, något som tidigare avhandlats här på bloggen. Det skedde 1862, Ulrika var då 54 år! och myndighetsförklaringen innebar att hon kunde sköta sin egendom utan manlig förmyndare. En mycket stor frihet kan tänkas!
(Jag har nystat i handlingar och berättelser och har kommit orsaken till ansökan om myndighetsförklaringen på spåren. Spännande minsann.)

Mer om internationella kvinnodagen den 8 mars.
.
.