Visar inlägg med etikett tradition. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett tradition. Visa alla inlägg

10 februari 2024

Luddor för fötterna

 

Jag har förstått att det är inte alla som vet vad ett par luddor är för något. Luddor eller filtkängor, är varma fotbeklädnader som man snör på sig under vintrar med kall snö. De är tillverkade av filtad textil och skodda med läder. Ursprungligen är även sulan av textil och tål alltså inte väta.

Här syns ett gammalt par till vänster och ett "modernare" par till höger.

De svarta är sannolikt från 1960-talet och har gummisula, en eftergift för att tåla någon blötsnö. Dessa luddor har vävda skosnören. De äldre har högre skoskaft och smäcker form, de snörs med läderremmar och har som luddor ursprungligen hade även sula av filt och tål alltså inte väta. De här skodonen är varma och bra under kalla vintrar.

4 februari 2024

Öppen spis

 

Här har eldats flera brasor i januari. Levande eld är fridfull och stämningsskapande när den är under kontroll.

Extra tryggt är det sedan ett gnistgaller införskaffades. Ren form, strikt och inget smideskrimskrams. Det placeras framför brasan om ingen person finns i rummet.
*
Öppen spisen är från 1950 och har inte någon direkt verkshöjd, en rakt-på-sak-spis. Men den är original och den har inneboende minnen. Därför ska den inte vitputsas eller på annat sätt förändras. Den är bra som den är bara därför att den är ursprunglig från den tid då övervåningen inreddes. Ett tidsdokument.

31 januari 2024

Granruskor - en tradition

 

Granruskor som påkörningsskydd är praktiskt. Och ganska vackert. Och traditionsenligt.
Så här skrevs på Nordiska Museets facebooksida den 14 december 2020:
Seden att dekorera med granar och granris utomhus är mycket gammal i Norden. Långt äldre än pyntade granar inomhus. På många håll var det vanligt att ställa höga, avkvistade granar på gården – med endast en granruska i toppen. Kvistarna kunde placeras framför ytterdörren, och en gran uppe på gödselstacken. Det var ett tecken på att julfriden inträtt.

23 december 2023

Jordvärme

Många byter ut
när de har ett gammalt hus.

De sätter in jordvärme
och använder inte vedspisen.

Hela kåken är uppbyggd på detta
för att få drag
och ventilationssystem
och så tar du bort det.

Du får nåt som kyler istället.

Du värmer inte upp vindarna.

Mycket grejor blir fel då.

 

Ur OSEBOL av Marit Kapla 2019.


Det blir färre och färre skorstenar i byn som det kommer rök ur. För 10 år sen kunde jag under kalla vintermorgnar se hur rök kom ur skorstenar som en vit lodrät pelare. Det var härligt att se, jag visste även hur gott vedrök luktar. Vinter, kyla och doft av vedrök är sinnligt så det förslår. Idag är det färre hus i byn som ger ifrån sig rökpelare kalla vinterdagar.

Många installerar jord- eller bergvärme och därmed försvinner rökpelarna. Det innebär för äldre traditionella hus att grunden inte uppvärms då murstocken inte spiller ner värme under golvet. Fukt- och mögelskador kan uppstå. Ser på mitt hus hur annorlunda det blir när jag inte är bofast här. Men när jag är här under vintertid då eldas ved så det ryker. Det hör liksom till.

Här ett julkort där det ryker ur ett par skorstenar i bakgrunden. Min farmor mottog kortet strax efter sekelskiftet 1800-1900.

21 december 2023

Glanspapper

 

Något som blivit ett "måste" till julen är ett glänsande omslagspapper inköpt en jul i Neapel. Omslagspapperet har ramats in och blivit en tavla, eller kalla det julbonad att hänga på väggen. För mej är Neapel den ultimata av städer till julen.

Jag säger bara Via San Gregorio Armeno för julkrubbans tillbehör.

30 november 2023

Traditionsenligt

 

Anders braskar detta år. Slasket håller sig borta.
Hoppas det blir så även till jul för stämningens skull.


Vedspisarna är svärtade, kakor bakade och fler ska det bli, lussebullar på gång, huset städat, spjälltofsarna polerade, adventsstjärnorna sätts upp på lördag. På söndag är det första advent och det årliga adventskaffet.

9 november 2023

Längtan...

 

... till jul har börjat sätta in. Det är en behaglig känsla.

Hur som helst kommer det att eldas brasor både här och där. Totalt finns en öppenspis, två järnspisar, en vedpanna i 70-talsköket, en kakelugn och en ny täljstenskamin att elda i finns i de två boendena. Och ved finns det tillräckligt av. Det är inte alls dumt att vara välförsedd både med det ena och det andra. Kommer långväga övernattningsgäster eldar vi i gästrummets gjutjärnskamin. Den värmer snabbt och gott. Tändstickor köps i karduser eftersom det går åt många. Gammaldags tändstickor ska det vara, gärna Solstickan, annat går inte an.
 
Du som har en vedeldad värmekälla - släng för allt i världen inte ut den.

4 november 2023

15 oktober 2023

Hästskosöm

Föriti´n var det inte säkert att samtliga fönsterbågar var öppningsbara.


De hängde inte på gångjärn och hade inte stängningsbeslag. Bågarna var fastspikade, ofta med hästskosöm. Fotot ovan visar ett fönster på Ersk-Matsgården i Hassela.
 

Fönstret ovan sitter på mangårdsbyggnaden i Myckelgensjö, Västernorrland.

På morfars hus är gavelfönstren på övervåningen utåtgående med tre lufter (tre fönsterbågar) och nio rutor. Där är den mittersta bågen fastspikad med hästskosöm - alltså inte öppningsbar. Men den går bra att putsa inifrån trots detta.


Den mittersta ytterbågen är fäst med hästskosöm och inte öppningsbar.

Det är detta gavelfönster och det på motsvarande gavel jag skriver om. Konstruktionen är enkelglas med löstagbar innerbåge, en fönstertyp så vanlig innan kopplade fönster kom. Då byggnader med många våningar började uppföras i städerna var det lättare med underhåll och tvätt av inåtgående kopplade bågar.

Jag älskar de där kvardröjande resterna av äldre byggnadsteknik, äldre rumsfunktioner som jag upptäcker här på fastigheten allt eftersom. Älskar diskrepansen mellan det moderna och det ålderdomliga - och det är rätt mycket jag funnit otidsenligt men samtidigt tidsenligt.

Det ingår i mitt förhållningssätt till gamla byggnader att behålla och vårda en sådan här detalj!

9 september 2023

Fullt ös

 

Hinner knappt skriva något här just nu. Flyger och far, ordnar med annat än att skriva. Har drygt 50 stycken påbörjade blogginlägg men hinner inte fullfölja dem.

Den 8-10 september är det Kulturarvsdagen. Ska iväg på evenemang som intresserar mig. Här i Mellansverige pågår ett stort antal arrangemang, i Västerbotten två. Jag är så glad över att bo i en del av landet som vill bevara och vill sprida kunskap om vårt gemensamma kulturarv.

Tjenixen...

29 augusti 2023

Ganska ljuvlig

  

I skolåldern var det ettåriga sommarblommor jag odlade. Genom att stoppa ner frön i min enkla rabatt kom något grönt upp som i bästa fall utvecklade sig till en blomma om jag vattnade och skötte rabatten. Mina föräldrar odlade för jordbrukets räkning i större omfattning än min lilla plätt och mamma hade också ett litet köksland för rotfrukter och några klassiska kryddväxter. Potatis var fortfarande en viktig basföda i landet och för familjen så pärlanne var stort och viktigt.

Numera gillar jag perenner bättre än annueller. En av dem som trivs med mig i Mellansverige är höstanemon. Den växer så bra i lerjorden att den måste hållas kort. Det sägs att den är svår att få till blomning i nordligare delarna av landet då den blommar sent. Att vara  "zonknäckare" är inte min melodi.

Mycket annat trivs dock med den ljusa och korta sommaren i norr men odling på två platser, mina två hem, är dock inte lätt att hinna med.

Bäst gillar jag de enkla traditionella (mormors)växterna. Och inhemska lokala träd, inga modenycker på trädfronten för mej. Söderut tar tujorna stor plats numera på landsbygden - det ser inge vidare ut.

Många planterade björkar har fått stryka på foten i bygden de senaste åren utan att återplanteras. Det blir ett eget inlägg framöver tror jag nog. Morfar och mormor planterade en krans av björkar intill boningshuset 1921. Björkar finns kvar men inte de ursprungliga - jo möjligen är en björk hundraårig. Hela raden mot Kustlandsvägen, gamm´vägen, fälldes 1992 men har återplanterats.

Att återskapa en gårdsplan som i årtionden klipps med gräsklippare är svårare än man kan tro, ytan får inte se tillrättalagd ut alltså inte vara för fin och välstrukturerad, ingen villaträdgård. Grusgångar fanns inte här i bygden som jag minns det men i Mellansverige är det vanligt.

Är man det minsta intresserad av hur de trädgårdar som planerades vid traditionell bebyggelse på norrländsk landsbygd såg/ser ut finns beskrivningar här:

13 augusti 2023

Sommarkapellet

EFS sommarhem byggdes på 1960-talet som en gemensam samlingspunkt sommartid för föreningarna inom Evangeliska Fosterlands Stiftelsen i byarna runt om i kommunen. På 1960-talet fanns framtidstro och gemenskap i bygden och sommarhemmet är en god exponent för detta.

Tanter täcker ibland sitt huvud (bär hattar) medan männen tar av sig huvudbonaden i Guds hus. Det är sen gammalt, en fin gammal sedvana inom kristendomen.

Ovanför altarbordet hänger på väggen ett enkelt omålat träkors. Predikstolen har, som jag förstår det, stått i salen sedan den invigdes.

Belysning består av nio pendelarmaturer med stora stiliga glaskupor, två vägglampetter på fondväggen samt läsbelysning vid predikstolen.

En tramporgel används som ackompanjemang vid sånger ur Sions toner eller Psalmboken. Tramporglar har jag ett särskilt gott öga till.
Ursprungligen fanns återbrukade biobänkar med fällbar sits och emaljerad nummerbricka på varje stol. De bänkarna hade en obestämbar kulör med en yta omöjlig att nöta ut. Dessa bänkar har långt senare bytts ut till vad som ansågs som en bekvämare lösning. Några av de gamla bänkarna står turligt nog kvar längs långväggarna.

Ventilation ordnas genom att fönster öppnas för korsdrag och då fladdrar gardinerna så fint.


Byggnaden innehåller en enda stor sal. Invändigt är sommarhemmet välbevarat med:
  • Fernissat grangolv som är förhöjt längst fram vid altarbordet (koret).
  • Väggar har liggande spontad smal träpanel laserat i ljust gult men fondväggen i ljusblått. 
  • Enkelt obehandlat träkors
  • Vitlaserat tak (tredingstak)
  • Pendelarmaturer med stora glaskupor
  • Infravärme uppe vid tak i blank metall, strålningsvärme som knäpper när den är igång.
  • Stringhyllor på bakre väggen för psalmböcker.

Hur mycket 60-tal är inte detta... Nu läggs missionshusen / bönhusen i länet ner allt eftersom utan dokumentation, utan berättelse, och detta sommarkapell lär väl gå samma öde till mötes framöver. Synd på en sådan oförstörd 60-tals pastellkaramell.


De nyare bänkarna.
Sommarhemmet har fjällpanel på fasaderna som ursprungligen var tidstypiskt brunbetsade men är numera rödmålat med något som inte är Falu rödfärg.

Efter de möten som börjar på tidig söndagseftermiddag, är det kaffeservering i den gamla röda timmerstugan som ligger en bit närmare havet. Den stugan används också för ungdomsverksamhet. Det senaste som tillkommit utanför sommarhemmet är ett litet hus med vattentoalett och förråd men det var många år sedan. 
 
Samlingssalen, detta enkla pastellkapell, är fortfarande intakt.

29 juli 2023

Helgsmålsringning

 

Helgsmål på radions P1. Brasan i öppenspisen sprakar. Lugnet lägrar sig. En skön tradition.

24 juni 2023

Majat

 


Sommarmitt.
Sol och värme.
Grönska.



3 juni 2023

Märkning med monogram

På ett bord ligger en mindre duk i vitt med ett diskret broderat monogram i vitt, i ena hörnet. Jag tror att duken är hemvävd.

Jag har sett detta broderade monogram på åtskilliga textilier. Det känns lättsamt och i funktionalistisk stil men något "utbroderat". Nu har jag funnit märkboken varifrån det är hämtat som stil Nr 5.

Det finns fyra märkböcker i mammas samling. Den här ser ut att vara den "modernaste" och har många vackra stilar uti sitt utbud.

 

Att märka textilier med broderade monogram var kvinnors sysselsättning en gång i tiden. Mamma började långt innan hon gifte sig och då med flicknamnets initialer men då ska man veta att hon gifte sig sent för den tiden, som 29-åring. 

Det är oerhört värdefullt att detta finns kvar i huset där det hör hemma redan från början. Det finns minst tre olika monogramstilar som min mor har använt. Men glad är jag att märkning av textilier med broderade monogram hade försvunnit då jag själv var ung. Det vi fick prova på i syslöjden (textilslöjden) blev inget vidare för min del.

1 maj 2023

Majbrasan lyser upp

Så roligt det var att komma hem till byn och se en majbrasa brinna i mörkret och även höra storspovens drill i den sena blå skymningen.

Ingen allmän majbrasa har brunnit i byn sedan 1990-talets mitt då fyra byar gick ihop i en intresseförening och  det beslutades att en av grannbyarna skulle stå för brasa och sång i intilliggande kapell varje Valborgsmässoafton. Jag minns att jag talade med Lilli som tidigare varit ordföranden för dåvarande hembygdsföreningen. Hon tyckte det var tråkigt för sammanhållningens och den borttynande traditionens skull men höll det mest för sig själv.

Det årets majbrasa var redan hopsamlad, den fick ligga och ruttna bort allt medan slyet med åren växte sig allt större och tätare på Irenes L:s mark intill bäcken som rinner genom byn.

Det var i samma veva som Sverige gick med i EU, allt skulle bli större, slås ihop, öka i omfång. Minns ni hur företag outsourcades, lanthandlar slogs igen till förmån för städernas externa köpcentrum, byskolor lades ner och barnen bussades till nybyggda skolor i centralorten. Stort ska det vara.


Majbrasa ett annat år.

Nu dök majbrasan upp här igen men något flyttad och därför mer synlig. Jag tolkar det som att anledningen är att den tidigare brasplatsen i grannbyn försvunnit pga Trafikverkets arbete med att förstärka den meandrande älvens brink mot rasrisk. Klimatförändringar kan innebära periodvis större vattenflöden vilket kan få förödande resultat för den allmänna vägen.

Alla de där tankarna for genom huvudet sent på Valborgsmässoaftonen.

27 april 2023

Tvättbyk

Hårt smutsade blåkläder ligger i blöt i ett laggkärl före tvätt.

Vittvätten kokas i vedeldad pannmur. Här rör man om med träkäppar för att inte bränna sig.

På klappbryggan ligger tvätterskan på knä, sköljer i sjön, tar upp klädesstycket och klappar ur vatten med ett klappträ för att slippa vrida ur det.

Vittvätt på tork. Just nu signalerar tvätten att tvätterimuseet Hagalund är öppet. Museet ligger i Masmo, nedanför Myrstuguberget i Vårby i de södra förorterna till Stockholm vid Albysjön. Här drev en familj tvättinrättning och tvättade innerstadsbornas byk. Och många fler tvättinrättningar fanns i grannskapet.

Läs mer på hemsidan för Vårby-Fittja Hembygdsförening

Strykjärn står i rader men bara översta raden kom med på foto eftersom jag tycker installationen med trådarbeten var viktigare att visa, en vacker konstinstallation. Trådarbetena är till för att ställa ifrån sig de heta strykjärnen på.

Surf, Sulfo, Lux, Tend är syntetiska tvättmedel jag minns.

I tvätterimuseet finns en betydande samling av klädnypor i plast från olika delar av världen. Ja, även de äldre typerna av träklykor finns naturligtvis (men inte på min bild).

Själv samlar jag också något lite på klädnypor.

 
Tvätt förr i tiden är intressant att fördjupa sig i, särskilt som jag varit med om mycket av proceduren som barn. Innan den elektriska tvättmaskinen slog igenom här. På fotot mamma framför en stor vittvätt som kokats utomhus i "vattenvärmaren" som vi sa. Det är kulturhistoria nu.
 

Ett enkelt hjälpmedel vid kokning av tvätt, här kallat grytroder.

*

I hembyn finns 2-3 tvättstugor kvar. En av dem sköts om. När Lillie Söderström var dåvarande hembygdsföreningens ordförande samlades några kvinnor inklusive jag i hennes fina lilla tvättstuga intill Degermyrbäcken, för att tvätta som förr i tiden. Tvätten lades överst i pannmuren med björkaska i botten med ett tygstycke över. Därefter östes tvätten flera gånger med det kokheta sodavattnet, textilierna låg stilla utan att röras om. Senare, då bomull blev vanligt i textilier, rördes tvätten om i det kokheta vattnet. Linnefibrer bryts om de rörs under tvätt. Det hela var mycket intressant.

När Vera Jonzon tog över ordförandeskapet i hembygdsföreningen anslöts föreningen till Bygdegårdarnas Riksförbund vilket innebar att all kulturhistoriskt innehåll upphörde. Hembygdshistoria blev oviktig i bygdegårdsföreningen. Detta saknar jag intensivt. Tror inte att någon föreningsmedlem förstod vad en anslutning till Bygdegårdarnas Riksförbund innebar förutom Vera. Hon är pensionerad lågstadielärare, det som förr kallat småskollärare, är inte född i byn och kulturhistoriskt ointresserad trots sin utbildning.  Det har jag insett efter att ha gjort arkivsökningar tillsammans med henne.

Förr i tiden var det lärarskrået som var kulturelit och förde kultur- och lokalhistoria vidare i små byar. Men det var länge sedan.

Andra platsers kulturhistoria förs vidare i föreningsform. Jag gläder mig och söker mig dit - till exempel till tvätterimuseet.

Edit:

Fick en kommentar från tvätteriets föreståndare som meddelar att:
nästa gång museet har öppet är torsdag 18/5 med Kvällsbyk och Försommarbyk söndag 21/5. Mer info på www.tvatterimuseet.se.
/Olle Magnusson föreståndare för Hagalunds Tvätterimuseum 

Det är väl värt ett besök om man har möjlighet"

25 december 2022

Julkrubban

 

Detta är min alldeles egna julkrubba som jag lekte med en gång i tiden. När den tas ur sin kartong luktar det alldeles speciellt, lite syrligt då den har förvarats i ett ouppvärmt rum ända fram till jul. Figurerna är schablonmässigt tillverkade och målade men som jag tyckte om alla de där figurerna och tillbehören - det var ett dockskåp som bara fick lekas med under jularna.

Jag har sett så många fantastiska julkrubbor sedan dess, katolskt överdådiga, fantasifullt roliga - men ändå finns den här spartanska och reformerta krubban kvar långt in i hjärtat med hågkomsten av fina jular. Krubban visar en agrar miljö på vissa sätt likadan som jag själv växt upp i.

23 december 2022

Torsten och Jan med var sin gran

Året är 1974.

Jag ser dom på avstånd genom vardagsrumsfönstret, två skidåkare med var sin gran på väg hem längs Kustlandsvägen/Gammvägen. Springer ut med kameran i högsta hugg och fångar Torsten Rönngren med sonen Jan.  Man bodde i generationsboende, så vanligt här i byn ännu på den tiden, så ena granen var till farmor Alma och den andra till familjen på övervåningen dit Torsten och Jan hörde.

Söderut, i bakgrunden syns mellan dem syns gaveln på Oskar Öbergs faluröda uthus och till höger i bild skymtar Sven Sandmans faluröda garage. 

Att detta var 1974 vet jag eftersom jag gick en fotokurs i ett studieförbunds regi det året och detta svartvita foto finns i samma mapp som övriga foton från kursen. 

Året därpå, 1975, flyttade jag till Stockholm. Där kunde en julgranköpare se ut så här i denna gråvinterstad. Foto P. Kymén. Hur kul ser det ut? Som en socialresaistisk mardröm. Tacka vet jag livet på landet en sådan här gång.

20 december 2022

Jullfiranden i två århundraden


Foto från Blekingegården, Kulturen i Lund december 2022.

Vill ni se hur Kulturen i Lund visar julfiranden i några av sina gårdar finns länkar med julstämning nedan. 

Julfirande:

Har insett att jag föredrar kulturhistoriska miljöer där julfirande presenteras jämfört med julmarknader. Många av de senare har blivit ett geschäft i mina ögon. 

Inför förra julen besökte jag Walmstedtska gården i Uppsala som visar upp ett julfirande hemma hos professorsfamiljen Rydin någon gång efter 1860. Där visade man hur julen förberetts för över hundra år sedan i ett borgerligt hem. I salen var bordet dukat med vattenlingon, röda äpplen och julgotter. I våningens förmak hängde granen i taket med girlanger, kristyrer och juldekorationer.

Professorshemmet är en rekonstruktion av den bostad som familjen Rydin hyrde i Walmstedtska gården från 1860. Bostaden är på sex rum och kök och visar ett högborgerligt hem från 1800-talets senare del. Hemmet är väldokumenterat. Rekonstruktionen av våningen bygger dels på den genomfotografering som gjordes av Alfred Dahlgren 1905, dels på bouppteckningar, men framförallt på sonen Herman Rydins memoarer “Ur minnet och andra gömmor”.

Skulle jag befinna mej Umeå ett datum när Gammlia har julmarknad så vore nog Wallmarksgården värd att besöka gissar jag. Där kan man se hur en västerbottnisk bondgård hade julbordet uppdukat på 1870-talet. kanske finns andra julkulturmiljöer i Västerbotten men det vet jag inget om. Stockholm har sitt Skansen med många julfirande gårdar från olika decennier och landsändar. Går man dit dagen före julafton finns ingen känsla av julrush.