Farstukvistar och tempelgavlar

Längs mellersta infarten till kommuncentrat radar villor upp sig på södra sidan av Kunsvägen. Det här fina huset bjuds vi på.

Färgsättningen är mild , de gamla spröjsade fönstren sitter i väggliv och en farstukvisten har ett klassisistiskt utformat tak i form av en TEMPELGAVEL.

De enkla men fint bevarade klassiska detaljerna är lättare att se när löven fallit av. Allt är uppbyggt av olika förskjutna brädor (en med hålkäl) samt ett "doriskt kapitäl", den platta där pelare (kvadratiskt tvärsnitt) möter den horisontellt bärande arkitraven. Kapitälet har rundade kanter undertill, en liten finess. Rätt enkelt att bygga och bevara och mycket effektfullt för den som ser. Här möts man både som boende och gäst av en omtänksam gest.

Några hus längre bort på Kungsvägen har man missförstått eller struntat i de klassiska intentionerna: istället för en farstukvist med ett triangulär tempelgavel har man ett sadeltak och en inklädnad av triangelfältet med panel lika väggpanelen. Det finns ingen tydlig horisontell avslutning nedåt, i triangeln sitter bara en väggsnutt. Pelarna har bytts ut till omålade stolpar och allt trä i trappa och räcke gissar jag är tryckimpregnerat och därför omålat. Det finns intet som estetiskt håller samman entrén, det första man möter. Ombyggnaden är gjord efter dagens rutin.

*

Det finns mängder med den här typen av aningslösa ombyggnader i landet. Så även i hembyn förstås.

Detta är Oskar Rönnbergs bostadshus uppfört så sent som 1945. Två runda doriska kolonner (runt tvärsnitt) bär upp en TEMPELGAVEL med tympanonfält. Hustaket är valmat (och klätt med masonite), fönstren är utåtgående av tvåluftstyp och fönsterbågarna är målade i en kulör som avviker från fasad och fönsterfoder. Bron/trappan är bred och farstukvisten har inga räcken vilket är traditionellt sedan gammalt. Farstukvisten är verkligen ett grekiskt tempel där kolonnerna är helt fristående. En trasmatta är utlagd mitt på trappan.

 A. 1200 kvm. T.v. 4.000. Fastigheten är uppfört 1945 av ägaren efter ritn, av byggm. Oskarsson. Trä, resvirke samt masonitetak. 1 våning med 1 lägenhet om 3 rum och 1 kök. Vindsutrymme. El.ljus, vatten, avlopp, c.v., w,c. Nuvarande ägare inköpte tomt 1945 av fadern. 

Ägare Fabriksarbetaren F. Oskar Rönnberg, född 5/4 1908 i Norrbyskär, son till Joh. Georg Rönnberg och hans hustru Alexandra Söderström. Gift med Karin G. L. Persson, född 15/2 1911 i Ljungbyholm, dotter till Robert Persson och hans hustru Olga Söderlund.

Det är inte så länge som samma hus sett ut som ovan. Farstukvisten har fördjupats och då rök de runda svarvade kolonnerna, tempelgaveln med tympanonfält är borta och har ersatts av en väggsnutt med ordinära vindskivor. Ett omålat räcke och bro av tryckimpat trä har tillkommit, valmning av taket är borta någon gång då man troligen ville ha mer bostadsyta på övervåningen. Fönstren är bytta. Entrén är förgrovad.

Kunskaper om estetik och byggande med finess lärs inte ut i grundskolor. Därför saknas ofta insikt i varför saker ser ut som de gör och det faktum att god byggnadsvård och bevarande av originaldetaljer höjer både det ekonomiska och kulturhistoriska värdet och skönhetsvärdet behålls. 1940-talet kunde något som man glömt, inte ser och förstår eller högaktligen struntar i idag.

Anpassat eller förvanskat

 

Under 30- och 40-talen uppfördes många bostadshus av denna typ här i byn. En del ersatte gamla fina timmerhus som revs, andra byggdes nya på ny tomt. Ett av husen ses här på ett kolorerade foto. Här bodde Otto och Signe med familj. En modern ladugård uppfördes i samma veva, kreatursdelen är murad som sig bör vid denna tid. 

 

Bostadshuset har fyrdelad plan (murstock i mitten) med en öppen farstukvist med täckt balkong ovanpå. Frontdelen utsmyckades med en hel del snickeriglädje. Räckena är av målat trä. Fönstren är spröjsade med två lufter (bågar), säkerligen kopplade. Fasaderna är målade ljusa och fönsterfoder samt bågar i färg, ljust blå skulle jag tro.

 

En vacker inhägnad av faluröda träribbor med vita stolpar (trä gissar jag) avgränsar tomt mot framförvarande  lägda (åkermark). Till höger utanför bild löper gamla Kustlandsvägen, en sträcka som sedan integrerades i Riks 13.

Idag ser huset ur så här. Fönstren bytta, farstukvist och balkong inbyggda, entrén flyttad med trappräcke av stålrör. Fasaderna är utvändigt tilläggsisolerade vilket ses på de djupa fönsternischerna. Längs hela baksidan har en inglasad tillbyggnad kommit till.

Ladugården är riven och ersatt med ett trippelgarage sammanbyggt med bostadshuset. Utöver detta dessutom en fristående låg uthusbyggnad med flackt takfall - en volym som traditionellt inte är bruklig här.

Det är inte ovanligt att vackra bostadshus förändras på detta vis endast med tanke på praktiska hänsyn.

Eget hem

W. Sandgren ritade förslag till egethem i skala 1:100 för morfars räkning, en ritning som kom att följas. Jag har trott att den som utfört ritningen var Viktor Sandgren som tjänstgjorde som skollärare i grannbyn där han anställdes 1922. Nu har jag forskat lite mer i kyrkböckerna och upptäcker att han var född 1896 i Brattfors. Morfars hus stod klart 1913 och en 17-åring har inte ritat denna tuschade planritning vill jag påstå. Och en relationsritning inför en senare inre ombyggnad då rinnande kallt vatten drogs in är det knappast heller eftersom planritningen benämns "Förslag" och ingen vattenklosett finns inritad.

Så genom att forska lite kring denne folkskollärare Sandgren löstes inte frågan om vem som ritat förslag planen till huset. Jag står frågande och morfar kan inte rådfrågas :-)

Egen härd är guld värd

Bilgarage vid 1900-talets mitt

Detta är utrotningshotade byggnader i vår närmiljö. Bilgaragen från den tid då ett hushåll ägde en personbil. Idag överges de mer och mer, dubbelgarage eller större med fjärrstyrda portar blir allt vanligare. Det här är byggnader som numera står och förfaller och om garagen inte rivs blir de kanske förråd.

Idag är enbostadshus och garage sammanlänkade i de nya modulhus som uppförs. Precis som på 50-talet då de nya friliggande bostadshusen byggdes med ett garage i källarvåningen, ett garage som kunde vara rätt svårt att ta sig i och ur vid halka då nerfarten var brant.

De här små, fristående husen är en byggnadstyp som, trots att de är en kort del av vår historia, är värd att minnas.

Garage med läktad masonite på väggar och slät masoniteport. Vigo lät bygga det, nu övergivet.

Om garagen byggdes med sadeltak placerades porten på gaveln för att slippa takras och svårighet att komma in och ut genom snövallen. Med pulpettak placerades porten på den högsta fasaden av samma orsak.

Garage med pulpettak och liggande brädklädda väggar.

Här är ett garage med Masoniteväggar och ett svagt välvt tak. Elegant.

Här bodde Frans och Olga

Bilarnas antal har blivit ett gissel för mänskligheten. Bilismen behöver minska vare sig fordonen drivs med el eller fossila bränslen. 

De enda nya byggnader som uppförts i byn de senaste två-tre decennierna är stora garage och verkstäder. Ladugårdar rivs, ni vet de där stora ekonomibyggnaderna på landsbygden som rymde kossor samt flera andra funktioner, och därmed förvanskas den traditionella gårdsbildningen. Ett garage, om än stort, väger på intet sätt upp en stor ladugård.

Ersk-Mats gården

På väg norrut denna julisemester sökte vi upp Ersk-Matsgården utanför Hassela. Resan tog tid så vi hann dessvärre inte dit under öppningstid (12-16). Vi kände oss välkômna ändå och det vi såg gjorde att ett besök underöppningstid måste bli av. Nordanstigs kommun ser till att bevara, förvalta och göra gården levande.

Den grå gårdsbildningen som mötte oss är en ensamgård, byggd av ättlingar till de svedjefinnar som för drygt 400 år sedan invandrade till den här trakten.

Här odlas svedjeråg som växte hög och grann.

Gården har si så där 15 byggnader varav två bostadshus, det ena är undantagsstuga.

I fonden mangårdsbyggnaden och till höger undantagsstugan för den äldre generationen. Det gick sannerligen ingen nöd på oss när vi satt i solen på bron till undantagsstugan och åt medhavd matsäck.

Fina gamla fönsterbågar fästa med hästskosöm.

Det gröna kulturarvet utvecklas på gården under ett treårigt projekt. Genom slåtter och bete hålls arealerna öppna vilket gynnar växter och insekter.

På bilden syns det stora pärlanne där olika sorters potatis odlas. Det var uppmuntrande att se ett så stort potatisland som inte var kommersiellt anlagt.

Jordkällaren var renoverad och såg ut att användas. För här på gården kan man under öppettid äta traditionella rätter, många baserade på potatis. En jordkällare brukar vara bra för vinterförvaring av bl a rotfrukter.

De enkla nybyggda torrdassen fanns inuti en av ekonomibyggnaderna, allt befriande omålat. Rinnande vatten fanns inte, en vattenkanna med handfat dög bra för hygienen. Det som gjorde mig extra glad var att ladusvalorna flög kvittrande fritt mot takåsarna ovanför dassen som saknade innertak. OCH för att svalungarna inte skulle skita ner inne i dassbåsen hade en spånskiva lagts som skydd rakt under svalboet som fanns på en av åsarna. (Se upptill på högra fotot.) Så omtänksamt för både fåglar och människor!

En verkligt vacker entrébro till en ekonomibyggnad! Finns något vackrare än natursten som bro?

Inuti något som kan ha varit ett vagnslider såg det ut så som ovan. 

Batteridriven belysning i utformning som fotogenlampor var den enda  belysning vi såg. Ett enkelt utomhuskök fanns bakom ena bostadshuset och nära krydd- och köksland samt en vedeldad vattenvärmare. Jag antar att de gamla köken inne i mangårdsbyggnaderna var intakta utan moderniteter. (Dessa byggnader var stängda vid vårt besök.)

Två små kreatur tittade på oss.

 

En stor tråkig bilparkering fanns i direkt anslutning till entrén till området. Att mötas av en samling plåtlådor skämmer en kulturmiljö från den tid då bilar inte var uppfunna.

 

MEN

nytänkande i vardande - en skogsparkering var på gång. En smal grusad slinga hade anlagts i skogen utan att särskilt många träd behövt avverkas. Slingan som mätte en bilbredd och lär bli enkelriktad, hade ett antal intjack på sidan om, vardera för en bil. Hela vägen syntes inte eftersom den böjde av. Jag hann inte räkna antalet p-platser helt men det var ett 25-tal. När detta växer till sig och "mossas" över tänker man knappt på att det är en bilparkering när bilarna inte står där. Smart, snällt, vackert, omtänksamt.

Bild på storhässjan från facebooksidan "Ersk-Matsgården i Hassela"

Under året har en storhässja för torkning av sädeskärvar med svedjeråg uppförts. Men i 2023 års broschyr står något märkligt: 

"Förr torkades hö antingen på slag eller genom hässjning och i år sätts en storhässja upp vid gården. Torkning på hässja är mindre känsligt för regn eftersom det yttersta lagret fungerar ungefär som ett paraply för det underliggande höet"(???)

Allt är rätt och riktigt förutom sista ordet - höet.  Det är väl ändå inte hö som torkas på en storhässja! Men detta rättas nog till inför nästa år. Och då storhässjan invigdes på Kulturarvsdagen den 9 september framgick säkerligen hur den utnyttjades för torkning av säd och inte hö en gång i tiden.

*

Jag önskar Nordanstigs kommun lycka till med fortsatt förvaltning och levandegörande av Ersk-Mats gården där Erik Mattsson och hans hustru Karin en gång levde och verkade. Vi fick en fin sommarkväll där och återkommer.

Kulturdagar

I lördags var vi på bygdevandring ordnad av en aktiv hembygdsföreningen som min man är medlem i. Regelbundet besöker man platser i bygden i mitten av ingenstans. Men oerhört intressant med berättelser av deltagarna om livet och människor förr, allt i en god stämning med många skratt. Där var ett barn och ett par tonårspojkar också med!!!

 

Jag tycker att detta är det märkligaste av allt: att ses på ett helt obemärkt arrendetorp och där få höra minnen berättas av den som växt upp där. Minnen som kompletterades av andra närvarande på bygdevandringen som känner till bygden. Att höra om de små människorna de som inte gjort stora avtryck i världen men som man fortfarande minns i bygden.

Tvättstugan vid sjön.

Här vid sjön satt vi deltagare på bänkar och åt vår medhavda matsäck och pratade.

Här vid tvättstugan hände en otäck sak en höst på 30-talet. Sänglinnet var tvättat, lakan och örngott med fina spetsar (ni vet så där som sänglinne såg ut före påslakanens tid) var upphängda på tvättlinor. Man tvättade ett par gånger om året så tvätten var stor.  Den hann inte torka den dagen så det beslutades att de skulle hänga kvar till nästa dag. Under natten blev det frost, flera minusgrader, och det började sedan blåsa (ingen vanlig väderkombination). Det blåste så mycket att det stelfrusna sänglinnet bröts sönder och spetsar fördärvades. Det var en stor olycka som berättaren, som då var barn, mindes klart och tydligt. Hur skulle lakan och spetsar lagas?

*

Jag tänker vid de här vandringstillfällena som jag varit med om: Skulle detta gå att genomföra i min hembygd? Att ses vid Lögd´Boa och samtala om minnen från de olika byggnader där handel idkats, höra historier om handelsföreståndare, om kunder. Att samlas vid grundstenarna till arrendetorp och båtsmanstorp och få höra om människor som levt och verkat där? Eller få höra om hur tvätt gick till för hundra år sen vid någon av de tvättstugor som fortfarande finns kvar vid bäckarna. Eller få höra om de sentida tvättbryggona som nu är borta?

Nej, det är inte möjligt att någon skulle kunna tänka sig detta i min hembygd!

Dagen efter besökte mannen och jag Nynäs slott med utställningen Hållbara hus. Så spännande detta är med traditionella byggmaterial som tas från naturen och som får en renässans just nu. Så där som många byggnader uppfördes fram till början av 1900-talet. Sörmlands museum har producerat utställningen. Obränt lertegel, kubbväggar, tadelakt och lergolv - hur intressant som helst.

Sen gick vi på en dramatiserad guidning av Nynäs slott. Trots att det bara var vi två besökare så gjorde de två guiderna en mycket lovvärd tur runt i slottets gemak och tjänstefolkets utrymmen. Här ser vi friherrinnan Eva Gripenstedt gestaltad som konstnär. Hennes make Johan August Gripenstedt var en reformvänlig svensk finansminister 1856-1866. (Hans försök att införa ni-reform lyckades dock inte är mitt eget tillägg.)

Sörmland är ett vackert landskap att resa igenom. Som "Sveriges lustgård" beskriver Selma Lagerlöf landskapet. Krokiga grusvägar, blandskogar, ädellövskogar och många kulturminnen. Vid Aspa bro är fyra runstenar resta. På fotot syns en av dem. Vid Aspa har det tidigare legat en tingsplats och här förbi gick under medeltiden kungarnas Eriksgata, den resa som en nyvald kung gjorde för att bekräfta sin överhöghet i riket.

 

Under 1000-talet kunde man komma till Aspa med fartyg från Östersjön via Svärtaån vilket kan vara svårt att inse idag då man passerar bäcken. Jag trampade här på cykel under tidigt 80-tal och tog till mig delar av den svenska historien. Just nu förkovrar jag mig i den här tiden med hjälp av Maja Hagermans Spåren av kungens män.

 Så avslutades resan med ett besök vid det märkvärdiga flyttblocket nära Ripsa kyrka.

Det blev en helg med besök i slott och koja. Mest tilltalad är jag dock av de bygdevandringar till obemärkta platser som hembygdsföreningen ordnar. Högreståndsmiljöer och forntida lämningar har sina skydd. Men minnen av små människor och torp försvinner så lätt. Den här hembygdsföreningen utför en stor gärning genom bygdevandringar och årligen tryckta krönikor sedan 40-talet. Nästa lördag blir det en ny bygdevandring på annan plats i socknen. Gissa vilka som kommer att vara på plats...

Sommarkapellet

EFS sommarhem byggdes på 1960-talet som en gemensam samlingspunkt sommartid för föreningarna inom Evangeliska Fosterlands Stiftelsen i byarna runt om i kommunen. På 1960-talet fanns framtidstro och gemenskap i bygden och sommarhemmet är en god exponent för detta.

Tanter täcker ibland sitt huvud (bär hattar) medan männen tar av sig huvudbonaden i Guds hus. Det är sen gammalt, en fin gammal sedvana inom kristendomen.

Ovanför altarbordet hänger på väggen ett enkelt omålat träkors. Predikstolen har, som jag förstår det, stått i salen sedan den invigdes.

Belysning består av nio pendelarmaturer med stora stiliga glaskupor, två vägglampetter på fondväggen samt läsbelysning vid predikstolen.

En tramporgel används som ackompanjemang vid sånger ur Sions toner eller Psalmboken. Tramporglar har jag ett särskilt gott öga till.
Ursprungligen fanns återbrukade biobänkar med fällbar sits och emaljerad nummerbricka på varje stol. De bänkarna hade en obestämbar kulör med en yta omöjlig att nöta ut. Dessa bänkar har långt senare bytts ut till vad som ansågs som en bekvämare lösning. Några av de gamla bänkarna står turligt nog kvar längs långväggarna.

Ventilation ordnas genom att fönster öppnas för korsdrag och då fladdrar gardinerna så fint.

Byggnaden innehåller en enda stor sal. Invändigt är sommarhemmet välbevarat med:

• Fernissat grangolv som är förhöjt längst fram vid altarbordet (koret).
  
• Väggar har liggande spontad smal träpanel laserat i ljust gult men fondväggen i ljusblått. 
• Enkelt obehandlat träkors
  
• Vitlaserat tak (tredingstak)
• Pendelarmaturer med stora glaskupor
  
• Infravärme uppe vid tak i blank metall, strålningsvärme som knäpper när den är igång.
• Stringhyllor på bakre väggen för psalmböcker.
  

Hur mycket 60-tal är inte detta... Nu läggs missionshusen / bönhusen i länet ner allt eftersom utan dokumentation, utan berättelse, och detta sommarkapell lär väl gå samma öde till mötes framöver. Synd på en sådan oförstörd 60-tals pastellkaramell.

De nyare bänkarna.

Sommarhemmet har fjällpanel på fasaderna som ursprungligen var tidstypiskt brunbetsade men är numera rödmålat med något som inte är Falu rödfärg.

Efter de möten som börjar på tidig söndagseftermiddag, är det kaffeservering i den gamla röda timmerstugan som ligger en bit närmare havet. Den stugan används också för ungdomsverksamhet. Det senaste som tillkommit utanför sommarhemmet är ett litet hus med vattentoalett och förråd men det var många år sedan. 

 

Samlingssalen, detta enkla pastellkapell, är fortfarande intakt.